Den norra regionen i klimatföränd­ringarnas grepp

Utställningen ”Med jaktfalkens ögon” beskriver naturen i den norra Barentsregionen där en ung jaktfalk, som söker ett hem, färdas vida omkring.

Falkungen föddes i Urho Kekkonens nationalpark, inte långt från den ryska gränsen. Fågelungen är den äldsta och sista i sin syskonflock. Hur kommer den unga falken att klara sig? Kommer den att hitta en lämplig make och en trivsam boendemiljö i det ständigt föränderliga klimatet?

Hoppa på vingen och följ med hur klimatförändringarna påverkar naturens mångfald och naturhushållningen i den norra Barentsregionen.

#MedFalkensÖgon

Skogsgränsen

Fjällbjörken (Betula pubescens subsp. czerepanovii) är en underart av glasbjörken och var tidigare känd som en egen art Betula tortuosa. I Nordeuropa växer fjällbjörken från södra Norge till Ishavskusten i Finnmark. Fjällbjörken är den enda ursprungliga trädarten på Island och Grönland.

I Finland finns fjällbjörkskogar allmänt på de nordliga fjällen i Skogs-Lappland och Nordbotten. I Sverige och Norge finns fjällbjörk även i södra och centrala fjäll- och bergsområden. Fjällbjörkskogen bildar i huvudsak skogsgränsen mot det öppna kalfjällsområdet. Klimatet och jordmånen har en betydande inverkan på fjällbjörkskogens trädhöjd och undervegetation.

En seg överlevare

Fjällbjörken har många egenskaper som gör att den klarar sig bra även i stränga förhållanden där andra träd inte gör det. Dessa är t.ex. en tendens till flerstammiga träd, krypningsförmåga, god frostbeständighet och torktolerans samt en förmåga att assimilera med barkens klorofyll.

Fjällbjörkskogarna kan vara mycket olika. En del av dem är mycket torra och karga med blåbär, kråkbär och renlav som dominerande arter. Vissa är däremot fuktiga och frodiga med en avsevärt varierande undervegetation. Dessa lundliknande björkskogar är vanligtvis beklädda med ormbunkar, älggräs, borsttistel och smörbollar.

En hotad naturtyp

Fjällbjörkskogen klassas som en hotad naturtyp, från hotad till utrotningshotad, och dess utvecklingsriktning går mot försämring. Fjällbjörkskogen hotas av klimatförändringar, skogsgränsens förskjutning uppåt, mätarskador samt överbetning av renar. Största delen av fjällbjörkskogarna (över 90 %) förekommer i sommar- eller åretruntbetesmarker, där fjällbjörkarna föryngras dåligt. Till följd av mätarskador och intensivt sommarbete har antalet fjällbjörkskogar minskat med nästan en femtedel och troligen kommer antalet att fortsätta att minska under de kommande 50 åren. Enligt en försiktig uppskattning kommer antalet fjällbjörkskogar att minska med cirka 30 % då temperaturen stiger och tallen tar över området från fjällbjörkarna.

En kuslig syn

I spökskogen är alla fjällbjörkar döda. Björkarnas vita stammar lyser starkt mot det mörkbruna fältskiktet. Grönt syns bara i små grästuvor. Fjällbjörkskogen är död så långt landskapet är synligt. Mätarfjärilarnas larver har ätit upp alla blad under på varandra följande somrar, tills björkarna så småningom tynar bort. Fjällbjörkskogen kan inte förnyas, eftersom renarna och sorkarna äter upp alla björkskott och -plantor. Landskapet förblir ödsligt och förvandlas gradvis till ett sekundärt kalfjällsområde med murknande björkstammar.

På många håll har fjällbjörkskogarna lidit eller försvunnit i områden där renbetet om somrarna förhindrat en föryngring av träd och buskar efter upprepade förstöringar av mätare. Till exempel larver av den mindre frostfjärilen (mätare) åt totalt över 400 km² fjällbjörkar kala i Kaldoaiv, Utsjoki kommun mellan 2006-2009. I de värst drabbade områdena dog alla fällbjörkar och på grund av renbete har fällbjörkskogarna inte förnyats. På detta sätt har skogen gradvis förvandlas till ett sekundärt kalfjällsområde.

För fåglarnas del innebär livsmiljöförändringen inte en övergång till kalfjällsarter. När fjällbjörkskogens häckande arter, såsom blåhaken, lövsångaren, bergfinken och gråsiskan, försvinner kommer de inte att ersättas av sådana kalfjällsarter som ljungpipare, fjällpipare, ringtrast och snösparv. Vad gäller artmångfalden är det sekundära kalfjällsområdet fattigare än själva kalfjället.

Även i norra Sverige och Norge har fjällbjörkar dött i stora områden till följd av mätarskador. Till exempel till Abisko i Sverige har mätarskador spridit sig från de mildare kustområdena i Norge. I Abisko var mätarskadorna inte bara begränsade till fjällbjörkar utan på vissa ställen hade växter i fältlagret, såsom kråkbär, lingon och vitmossa, också skadats eller dött. På de mest frodiga växtplatserna kan fältskiktet förändras helt och gräsväxter, älggräs och framförallt mjölkört ta över området och kväva resten av vegetationen.

De sista fjällbjörk­skogarna

Fjällhöstmätarens och mindre frostfjärilens populationstätheter varierar i norr med en cykel på cirka 10 år. Under mätarnas toppår kan antalet fjärilar vara så enormt att larverna äter alla björkar helt bladlösa. När mätarlarverna har förpuppats försöker fjällbjörkarna ersätta de förlorade bladen genom att aktivt bilda nya skott, men på områden med sommarbete betar renarna de nybildade skotten. Upprepad bladlöshet under påföljande år leder till att fjällbjörken dör.

Extrema vintertemperaturer begränsar överlevnaden av många insekter i nordliga regioner. Fjällhöstmätarens ägg dör vid temperaturer under -36 grader och mindre frostfjärilens under -34 grader. De kallaste extrema temperaturerna på vintern har dock blivit mildare snabbare än medeltemperaturerna sedan 1990-talet. Mildare vintrar möjliggör massförekomster av mätare under påföljande somrar.

Genom ökad belysning och den gödslingseffekt som larverna orsakar förändras också fältskiktets vegetation i de drabbade områdena. Fältlagret övertas av gräsväxter för många år tills överskottet av näringsämnen är förbrukat. Det handlar alltså om en mer omfattande miljöförändring.

Forskning har visat att i starkt betade områden finns färre eller inga plantor av fjällbjörk. Överbetning leder gradvis till att fjällbjörkskogen förvandlas till en ny typ av kalfjäll. Eftersom fjällbjörk är en viktig näringsväxt för renar har den minskade förekomsten av fjällbjörk också en negativ effekt på rennäringen.

Källor och ytterligare information

• Tunturikoivu – Betula pubescens subsp. czerepanovii
• Tunturiluontotyyppien uhanalaisuus
• Luontotyypit hankealueella – esiintyminen ja nykytila, Ylä-Lapin kaukokartoitushankkeen päätösseminaari 28.2.2023
• Fjällbjörk
• Fjellbjørk

Uppvuxen av permafrosten

Palsmyrar finns på norra halvklotet vid gränsen till tundran och den boreala zonen i Europa, Sibirien och Nordamerika. I Norden förekommer palsar i permafrostzonen, främst i Norrbottens län i norra Sverige, i Enontekis i Finska armen och i Utsjokis Paistunturi- och Kaldoaiv högland i norra Finland samt Finnmarksregionen i norra Norge. Ordet pals kommer från de samiska språken och har spridit sig till många språk.

I palsmyrzonen är den årliga medeltemperaturen i allmänhet under -1 °C och nederbörden under 450 mm. Fördelningen av snötäcket under vintern har en betydande inverkan på utvecklingen av palskullar. När vinden blåser bort snön från den öppna myrens torvkullar kan tjälen tränga djupt ner i marken, där den ligger kvar under det isolerande torvlagret under de svala och korta somrarna. Om somrarna smälter palskullen från sin yta till ett djup på cirka en halv meter, men kärnans frusna islins förblir frusen.

Det finns två huvudtyper av pals: höga palskullar och låga palsflak. Pals bildas vanligtvis i grupp i myrens våta delar där torvlagret är tjockt. Låga pals kräver några tiotals år för att bildas. Däremot tar det omkring 100 år för att utveckla en cirka 4–7 meter hög pals. De äldsta palskullarna i Norden är upp till 2 000–3 000 år gamla.

Smältande åldringar

Med tiden börjar palskullarna smälta. På deras yta uppkommer sprickor, vilka gradvis sprider sig på grund av den kombinerade effekten av vind och regnvatten. På några tio år leder erosionen av palskullen till att den smälter ner och en myrgöl bildas. Palsmyren består av en öppen aapamyr, palskullar och myrgölar. Vanligtvis gränsar palsmyren till fjällbjörkskogar eller trädlösa fjällområden.

Vegetationen i palsmyren består av typiska myrväxtarter, såsom vitmossor, starrarter, getpors (skvattram), dvärgbjörkar och olika ullarter. Palsmyrar är ofta goda hjortronmyrar. Deras fågelliv är mångsidigt: gulärlor, ängs- och rödstrupiga piplärkor, gråsiskor, brushanar, svartsnäppor, mosnäppor, myrspovar, smalnäbbade simsnäppor samt sten- och pilgrimsfalkar som jagar dem. Av sjöfåglarna påträffar man allor, sjöorrar, bergänder, smålommar och gäss. Blå kärrhöken, jordugglan, fjällvråken och fjällabben kan man se på jakt efter smågnagare, såsom röd- och mellansork och fjällämmel.

Palsmyrar hotas av klimatuppvärmning, som påskyndar smältningen av palsar och förhindrar utveckling av nya palsar. Särskilt varma och regniga höstar påskyndar smältningen av palsarna. I miljöövervakningar har man redan noterat att palsarna håller på att försvinna.

Hittills har palsflak på högre höjder och längs vattendrag bevarats i bättre skick än palskullarna i de lägre aapamyrarna. Alla palsmyrar är hotade livsmiljöer. Smältning av palsar har nyligen observerats förutom i Finland också i Norge och Sverige. Om man inte lyckas begränsa klimatförändringarna kommer de flesta palsmyrar att försvinna under de kommande 50 åren. Globalt, i Sibirien och Nordamerika, kommer permafrostområdet att minska till en tredjedel fram till 2080.

Berättelse: Riku Lumiaro

I juni 2023 gjorde vi en utflykt till palsmyren i Pieran Marins kärrområde. Vi gick för att se på palsmyren kartlagd av Rauno Ruuhijärvi, biträdande professor vid Helsingfors universitet, på 1950- och 1960-talen. Ruuhijärvis fotografi, taget den 9 augusti 1958 visar tydligt hur höga palsarna i norra Enare var. På den tiden var Pieran Marins palskullar ca 4–5 meter höga.

På 2000-talet började Pieran Marins palsar smälta. På vår utflykt 2021 var palskullen ännu manshög. Nu var den helt bortsmulten. Kvar fanns bara en göl och döda myrväxter. Palskullen, hundratals om inte tusentals år gammal, hade till sist försvunnit. Brushanarna hade förlorat sin spelkulle och myrtypen hade ändrats till en aapamyr.

Källor och ytterligare information

• Tunturiluontotyyppien uhanalaisuus
• Overvåking av palsmyr
• Palsa mire, European Red List of Habitats – Mires Habitat Group
• How thawing permafrost could fuel climate warming
• The Palsa Mire – Often Seen, Little Understood, Under Threat

Specialiserade överlevare

Fjällheden är kalfjällets mest utbredda habitattyp och täcker nästan 40 procent av Finlands fjällområden. Habitattypen är dominerande också i Sveriges och Norges kalfjällsområden. Fjällhedar är trädlösa och dominerade av vintergröna ris. De klassificeras enligt det huvudsakliga riset: kråkbär, blåbär eller ljung. Fjällhedens vegetationsutveckling påverkas av snödjup, klimatets fastlandskaraktär eller oceanitet och av betydande höjdvariationer.

Kalfjället är en krävande växtplats på grund av de sammalagda effekterna av kalla, blåsiga, torra och korta växtsäsonger. Fjällväxterna har varit tvungna att specialisera sig för att överleva under krävande förhållanden. Den lägsta temperaturen under växtsäsongen är ofta en kritisk faktor för växternas överlevnad. Fjällväxternas knoppar ligger i skydd nära marken och växterna sprider sig längs marken med hjälp av revor. Vissa fjällväxter, såsom fjällglim och purpurbräcka, bildar stora och täta mattliknande bestånd. Många fällväxter har små barrliknande blad som tål frost och uttorkande vindar. Kylan och blåsigheten i den övre kala delen av fjället hindrar uppkomsten av ett enhetligt växttäcke. Växtligheten består huvudsakligen av mossa, lavar och arktiska kärlväxter, såsom isranunkel.

Hotad av ett varmare klimat

Fjällhedar hotas av att skogsgränsen stiger högre till kalfjället på grund av klimatuppvärmningen samt av det intensiva betestrycket från renar. Överbetningen minskar på lavtäcket särskilt i torra områden och som en följd av slitaget avslöjas mineraljord. Också förändringar i artförhållanden kan uppkomma, t.ex. gräsväxternas mängd kan öka och ristäcket minska. Renlav kan ersättas till exempel av tenn- och skorplavar. Dessutom orsakar klimatförändringar ökande tillväxt av ris, mossor och buskar.

Fjällhedarnas antal har under de senaste 50 åren ökat till följd av fjällmätarskador. Eftersom fjällbjörkskogarna inte har förnyats har en ny typ av sekundär fjällhed uppkommit. Särskilt i Utsjoki och i de norra delarna av Enare uppkom sekundär fjällhed till följd av mätarskador på 1960-talet. Också i svenska Lappland och Nordnorge uppkommer sekundär fjällhed till följd av utdöda fjällbjörkskogar.

Källor och ytterligare information

• Tunturiluontotyyppien uhanalaisuus
• Luontotyypit hankealueella – esiintyminen ja nykytila, Ylä-Lapin kaukokartoitushankkeen päätösseminaari 28.2.2023
• Felles natur- og klimakur

Kalfjäll beskogas

Renbetet har fördröjt skogsgränsens förflyttning upp mot kalfjällen. Renar äter plantor av lövträd och olika ris som växer i fältskiktet. Rönn- och fjällbjörksplantor är särskilt välsmakande för renar. Älgarna däremot äter gärna asp- och tallplantor. De förbättrade växtförhållandena som den globala uppvärmningen orsakar, leder inte nödvändigtvis till att kalfjäll beskogas. Eftersom renar inte äter tallplantor kan kalfjäll få en gles tallskog inom de kommande decennierna. I fjällbjörkszonen ersätter tallen fjällbjörken fläckvis.

Renarnas betydelse

Igenväxning av öppna områden såsom ängar, betesmarker, ljunghedar i skärgården och kalfjäll är den näst största hotfaktorn i Finland. Allmän övergödning, ökat nedfall av luftens kväve, förlängning av växtsäsongen, och delvis även ökad nederbörd, har lett till en ökning av framför allt lövträd och kväveälskande kärlväxter såsom hundloka, tistlar, älggräs, mjölkört och skelört. De undertrycker kärlväxter, mossor och lavar som är mer anpassade till kargare förhållanden.

Men i de nordliga öppna fjällområdena dämpar renbetet tillväxten av buskar och ris i fältskiktet i det allt varmare klimatet. Enligt undersökningar har renbetet i Skandinavien hållit tillbaka skogsgränsens höjning till det öppna kalfjället med cirka 100–200 meter. Dessutom har det visat sig att renbetestrycket ökar den biologiska mångfalden i näringsrika fjälltyper men minskar i sådana karga områden som domineras av lavar. Renar har därför både positiva och negativa effekter på kalfjällets vegetation.

Barrträd vinner mark

Renar äter ändå inte barrträd, även om de kan trampa eller på annat sätt skada dem när de betar. Tallen sprider sig gradvis högre upp på fjället på grund av klimatuppvärmningen och särskilt då extrema väderfenomen såsom sträng frost lättar. Vid bete kan renar också främja groning och spridning av barrträdsplantor genom att reducera lavar och söndra markytan. På kalfjället har antalet tallar ställvis ökat med upp till 50 procent. Också granarnas antal och stamvolym har ökat i de nordliga barrskogarna.

I fjällbjörkzonen ersätter tallen fjällbjörken fläckvis. Som en följd av bra kottår uppkommer en generation unga tallar runt gamla, kraftiga och ensamma furor. Bra kottår blir allt vanligare i det varmare klimatet. Småningom bildas snårskog av tall vilket undertrycker fällbjörkarna. På detta sätt minskar fjällbjörkskogarna, dels till följd av tallskogens spridning till fjällbjörkskogarna och dels till följd av mätarskador och alltför kraftigt renbete om somrarna.

Källor och ytterligare information

• Tunturiluontotyyppien uhanalaisuus
• Luontotyypit hankealueella – esiintyminen ja nykytila, Ylä-Lapin kaukokartoitushankkeen päätösseminaari 28.2.2023
• Felles natur- og klimakur

Fjällens permanenta snöfält

I norra Finland förekommer snölegor ovanför skogsgränsen i alla zoner av kalfjället, mest i mellersta zonen. Arealen av det allra högst belägna kalfjället i Finland är mycket liten, så deras snölegor är små jämfört med de höga fjällen och bergsområdena i Norge och Sverige. Med snölegor eller permanenta snöfält avses sådana snöavlagringar på de högsta fjällen som vanligen inte smälter under på varandra följande somrar. I Finland finns snölegor endast i Finska armens största fjällområden.

Kännetecknande är att snölegor uppträder i tjockt snötäckta sänkor på fjällsluttningar, våta av smält- och bäckvatten. Beroende på typ av snölega frigörs de av snö tidigast i slutet av juni och senast i augusti. Vissa typer av snölegor förblir fuktiga under hela växtsäsongen, medan andra torkar ut under växtsäsongen. Markens humuslager är i allmänhet tunt eller saknas och snölegorna är vanligtvis steniga.

Snötäckta tiden blir kortare

Om somrarna smälter snön i snölegorna senare än i omgivningen. Deras vegetation skiljer sig från vegetationen i det omgivande området på grund av den kortare växtsäsongen och den högre luftfuktigheten. Snölegornas vegetation domineras av starr, gräs, mossor eller lågväxande videarter.

”På torra vindblottor måste växterna minimera vattenavdunstningen, och därför är smala och läderartade löv, samt tuvbildande eller rosettliknande växtsätt vanliga”, säger chefsintendent Henry Väre vid Helsingfors universitets Naturhistoriska centralmuseum. ”Det är svårare att göra generaliseringar om arterna i snölegor, men den korta växtsäsongen tvingar dem till ovanliga förökningssätt. Under de kortaste somrarna kan arterna fördröja tillväxten till följande år eller bilda groddknoppar som producerar kloner av moderväxten”, förklarar Henry.

Största delen försvinner

Typiska arter i karga snölegor är bland annat dvärgvide, mossljung, fjällnoppa, nordsmörblomma, ripstarr, borstmossor och snömossor. På de näringsrika snölegorna växer däremot den gult tindrande fjällviolen, knoppbräckan, nätviden och polarviden samt många mossor.

På Kilpisjärvi väderstationen har man observerat att växtsäsongen under de senaste 50 åren förlängts med cirka två veckor. Den snötäckta perioden har också förkortats på de stora fjällen. Omfattningen och varaktigheten av sommarsnötäcket kommer att fortsätta att minska, vilket gradvis kommer att leda till en uttorkning av jorden på de platser där snölegor förekommer och slutligen till en minskning av antalet snölegor. Snölegorna är extremt hotade livsmiljöer. Största delen av Finlands snölegor kommer att försvinna inom detta århundrade.

Källor och ytterligare information

• Tunturiluontotyyppien uhanalaisuus
• Fjällnaturens livsrum minskar i takt med klimatförändringen
• Natursköna vidder och klara fjällbäckar
• Felles natur- og klimakur

Skydd av mossor

De flesta av Finlands bäckar, rännilar och andra små vattendrag har modifierats av människor på ett eller annat sätt. Det finns väldigt få naturliga bäckar kvar. Bäckar och småälvar i barrskogsregionen bedöms som hotade i hela landet, starkt hotade i södra Finland och nära hotade i norra Finland på grund av långvariga mänskliga aktiviteter såsom dränering, vattenbyggnad och utsläpp från jordbruk, skogsbruk och torvproduktion.

Däremot har antalet bäckar och småälvar i fjällområdet inte minskat eller deras tillstånd har inte försämrats under de senaste 50 åren. Naturtypen är vanlig i Finlands, Sveriges och Norges fjällområden och är inte utsatt för betydande markanvändnings- eller vattenbyggnadsprojekt.

Grusbankar, steniga fält och forsmiljöer i fjällbäckar och småälvar är ofta instabila på grund av kraftiga vårflöden, och deras växttäcke kan vara mycket sparsamt. Många forsavsnitt kännetecknas dock av ett rikligt mosstäcke, som håller kvar finfördelat organiskt material och ger skydd för bottendjur. Typiska mossor på forsens stenar är bl. a. bäckmossor, sipperblindia, blommossor och hjärtslevmossa. På de små älvarnas kullerstenar i kalkstensområden finns även tuffmossor, såsom klotuffmossa.

Livet i källflödena

Bäckar och småälvar i fjällområdet ligger mestadels i mycket öppna kalfjällsmiljöer. Tillväxt av ytalger och andelen algbetare i bottenfaunan är högre i fjällområdet än i motsvarande vattendrag i barrskogszonen. Också djur som filtrerar sin föda från vattnet, såsom många arter av vattenfjärilar, knott och fjädermyggor, är ganska rikliga. Av rovdjur är särskilt arter av köttätande bäcksländor vanligare i bäckarna i fjällområdet än i barrskogszonen. Bland bottendjuren i fjällens vatten finns bl.a. olika arter av bäcksländor.

Bäckar och småälvar i fjällområdet är också viktiga lekplatser för lax. Typiska fiskarter är röding, öring, harr, elritsa, stensimpa, lake och gädda. Kustzonerna är vanligtvis ganska smala, men längs älvstranden kan imponerande smörbollsängar bildas och på stränderna av kalkrika bäckar och småälvar kan man även se gullbräcka och fjällsippa.

Världens största skogsområden

Den boreala zonen eller norra barrskogsbältet är en vegetationszon som har sin grund i ett sammanhängande barrskogsområde som sträcker sig över norra halvklotet från Skandinavien över Sibirien till Nordamerika. Den boreala zonen omfattar cirka 15 procent av kontinenternas yta och dess skogsområden är de största i världen. Skogarna i den boreala zonen domineras av barrträd och hos oss är tallen och granen de dominerande trädarterna. De vanligaste lövträden är björk, al och asp samt olika vide- eller pilarter. I den södra boreala zonen växer även ädla lövträd såsom skogslind, lönn och ek.

Sur jordmån

I barrskogsbältet är jorden näringsfattig och sur. Surheten orsakas av syran som utsöndras vid förmultning av fällda barrträdsbarr och syran förhindrar tillväxten av de flesta kärlväxter. I Fennoskandia, såsom i Kuusamo, den Finska armen och Skanderna finns ställvis kalkrika områden. I Finland är den mest typiska marktypen morän, som härstammar från istiden.

Skogar och myrar

I den norra boreala zonen regnar det vanligtvis 600–700 mm per år, klimatet är svalt eller kallt och växtsäsongen varierar mellan 100–140 dagar. Skogens höjd varierar från 5 till 12 meter, beroende på områdets nordlighet och klimatets hårdhet. Skogen växer långsamt och de dominerande arterna är tall och björk. Gran är mindre vanlig norr om Rovaniemi, men det finns ändå gott om granskog på sina ställen, särskilt i områdena Kittilä, Sodankylä, Savukoski och Salla. Efter skog är myren den boreala zonens viktigaste vegetationstyp. Myrmarker är vanliga på grund av den flacka terrängen och jämnt fuktiga klimatet.

I mer karga talldominerade områden växer omfattande tallskogar av lavtyp, där ripbär, odon och lingon är typiska arter i fältskiktet. De nordligaste nordboreala skogarna ligger i Skandinavien på Norges nordkust. Dessa låga blandskogar består huvudsakligen av tall, asp och fjällbjörk. I Finland finns nordboreala skogar i nästan hela Lapplandsregionen, nordöstra Finland, nordligaste delarna av Kajanaland samt norra Sverige och Norge.

När klimatet blir varmare och nederbörden ökar, sprider sig tallen fläckvis in i fjällbjörkzonen. Även granen sprider sig längre norrut. Det nordboreala barrskogsområdet expanderar successivt i norra Barentsregionen.

Källor och ytterligare information

• Metsäluontotyyppien uhanalaisuus
• Natura 2000 boreaalisella vyöhykkeellä
• Större klimatnytta i de delar av norra barrskogsbältet där skogen brukas
• Skydda skog
• Skogforskning
• About Boreal Forests
• The boreal forest (separate from the subalpine forest) is commonly referred to as taiga (a Russian term), or northern coniferous forest

Skogs­branden – en del av det naturiga kretsloppet

Under naturliga förhållanden har de nordliga barrskogarna brunnit i genomsnitt vart 20–60:e år. Barrskogar brinner oftast inte helt, utan brandområdena begränsas av växtligheten, miljöns fuktighet och terrängens form. Till exempel på bilden av ön i Enare träsk har vattenområdena begränsat brandområdet endast till öns norra ände. Bränd och i övrigt död träsubstans, samt utvecklingsstadier av olika åldrar efter branden, ökar naturskogens mångfald och artsammansättning. Numera släcks skogsbränder i ett tidigt skede, varvid många djur- och växtarter som är beroende av bränderna blivit sällsynta eller till och med minskat till den grad att de blivit hotade.

Genom restaurering tillbaka till naturligt tillstånd

Utvecklingen av Fennoskandias boreala skogar beror till stor del på den kombinerade effekten av vegetationsegenskaper, växtförhållanden, såsom kontinentitet eller oceanitet samt bränder och andra störningar. Skogar kan ibland brinna över ett stort område, antingen helt eller delvis. Gamla och kraftiga tjockbarkade tallar kan överleva många skogsbränder. Då skogen efter branden föryngras naturligt enligt successionsutvecklingen skapas ett kontinuum av träd av olika åldrar. Först gror lövträd såsom gråal, björk och asp samt tall och senare gran.

Under decenniernas lopp blir konkurrensen om ljus och näring hårdare mellan olika trädslag och även individer. I detta skede är tillväxten och utvecklingen av skogen snabb. Eftersom granen är den starkaste konkurrenten i många skogstyper tränger den successivt undan andra trädarter, förutom de ståtligaste tallarna.

När granen nått det sista klimax-stadiet i skogens succession, har den till stor del trängt ut andra trädarter. De äldsta träden i klimaxskogen börjar dö, förmultna och enskilda träd välter i stormar. De uppkomna gläntorna har tillgång till ljus och näringsämnen och en ny succession kommer igång i liten skala.

Målet med skogsrestaureringen är att utveckla produktionsskogarnas struktur närmare den naturliga strukturen som beskrivits ovan genom att öka saknade egenskaper, såsom förmultnande och bränt trä. Målet är också att göra skogens åldersstruktur och artsammansättning mer mångsidig genom att öka andelen lövträd. Återställandet förbättrar också livsvillkoren för många sällsynta och hotade skogsarter.

Om man inte kan låta naturliga bränder brinna skapar man systematiskt nya utvecklingsfaser som följer efter skogsbrand. Detta görs genom att efterlikna naturliga bränder med hjälp av kontrollerad eldning, främst i naturskyddsområdena. Eldning som efterliknar naturliga bränder påverkar bara en liten del av naturskyddsområdena.

Att producera döda träd är den vanligaste restaureringsmetoden. Andelen döda träd ökas i första hand på platser där förmultnande trä finns sparsamt eller saknas helt. Målet för Finlands strategi för biologisk mångfald är att öka mängden döda träd i våra produktionsskogar till 10 kubikmeter per hektar från dagens 4–6 kubikmeter. I naturskogar varierar mängden döda träd från 40 till 120 kubikmeter per hektar.

Källor och ytterligare information

• Metsien ennallistamista monimuotoisuuden säilyttämiseksi
• Mitä ennallistamisella tarkoitetaan?
• Restaurering av skogar för att bevara mångfalden
• Skoglig restaurering – vad är det?
• Restaurering av skog i fokus i stort EU-projekt
• Naturrestaurering
• Ecological Restoration and Management of Forests

Minskande smörboll­sängar

Friska ängsmarker hör till de vanligaste, mest mångsidiga och artrika livsmiljöerna. Det är vanligtvis nästan trädlösa områden som bildats på obearbetad mark och som aktivt betas eller sköts genom slåtter. Byarnas fält, betesmarker och ängar i Lappland har artspecifika vegetationstyper som skiljer sig från de södra regionerna. På de nordliga ängsmarkerna växer till exempel smörbollar, lappblågull, smörblomma, skogsnäva, kattfot och låsbräknar. De rikligt blommande ängarna har varit viktiga livsmiljöer för många insekter. Alla traditionella livsmiljöer är hotade i Finland, och friska ängsmarker är extremt hotade på grund av deras minskande antal och igenväxning.

Unik ängsmark vid Pielpajärvi ödemarkskyrka

Pielpajärvi kyrka och närliggande kyrkofält ligger på stranden av Iso Pielpajärvi-träsk cirka 6 kilometer nordost om Enare by. Kyrkogården med husgrunder är en del av det enaresamiska folkets historia och utgör en unik helhet.

Fältets växtarter är mångformiga och bildar en värdefull traditionsbiotop. Kyrkofältets naturtyper tillhör Natura 2000-naturtypen ”torra och friska ängar med rik flora”. Ängsvegetationen utgörs i huvudsak av friska gräsängar. Fältets värde förstärks av de torra små gräsängarna, vilka tillhör de mest hotade traditionsbiotoperna i Finland.

Tuvtåtel och stora gräs dominerar i den mosaikliknande fältvegetationen i Pielpajärvi. Smörbollar, strandveronika, styltstarr, rörarter, gullris, kruståtel och röllika förekommer allmänt. Arter av låsbräken och grådraba är sällsynta men kan också påträffas på ängen. Växtlighetens representativitet vad gäller färska och torra ängar är utmärkt.

Ormrot, smörbollar, strandveronika, lappblågull, höskallra, ängsskallra och svartfryle är viktiga för fjärilar och andra insekter. Det är arter som har dragit nytta av traditionell slåtter och boskapsskötsel och vars närvaro på orten återspeglar områdets tidigare slåtter- och betesbruk. Arterna kräver en öppen och ljus livsmiljö och regelbunden slåtter eller bete för att bevaras.

Trots vården var ängsfältet redan delvis övervuxet av tuvor. Att vårda fältet har visat sig vara mycket utmanande. Ängen kan inte slås maskinellt och med lie är det svårt och tidskrävande på grund av den steniga terrängen. Enda möjligheten var att hålla betande får på ängen.

Från äng till åker

Vegetation av friska ängar har förekommit naturligt, t.ex. på strandängarnas mineraljordar, soliga skogskanter och skogsbrandområden. Sådana samhällen har upprätthållit många arter av postglaciala stäpparter. Friska ängar har till en början röjts från skog, åtminstone i söder troligen oftast från lundliknande heder och lundar. Miljöförhållandena för friska ängar och lundar liknar således varandra. Gläntor som uppkommit genom svedjebruk har mestadels varit friska ängar.

Förutom den mångformiga floran har friska ängar också rikligt med insekter, särskilt fjärilar och steklar. För många insekter är de rikligt blommande ängarna livsviktiga livsmiljöer. Effekterna av bete på de olika artgrupperna är varierande. Intensivt bete kan minska antalet insektsarter på friska ängar, samtidigt som det mestadels har en positiv effekt på växterna. På de friska ängarna kan man också hitta delvis hotade svamparter som är specialiserade på öppna fält.

Antalet ängar, åkrar, hagmarker och andra traditionella biotoper började snabbt minska när det traditionella jordbruket upphörde i slutet av 1800-talet. De flesta ängarna röjdes till åkrar på 1900-talet. Under de senaste 50 åren har naturtypernas areal i de flesta traditionella biotoper minskat med mer än 90 procent.

Utdöda arter

Det traditionella jordbruket har också omformat skogarnas och åkrarnas gränszoner samt avskilda skogsdungar i öppna områden. Som ett resultat av omstruktureringen av jordbruket har deras natur också blivit mer ensidig och den öppna landsbygden har gradvis försvunnit.

Ungefär en fjärdedel av Finlands hotade arter lever på ängar, betesmarker och andra traditionella öppna biotoper. Fåglar, mossor och kärlväxter är deras mest hotade artgrupper. Hit hör bl.a. ortolansparven, rak nickan och smalgentianan. Man känner till 312 arter som försvunnit från Finland, varav 123 är arter från traditionella biotoper, dvs. 39.4 procent av alla försvunna arter.

Tillståndet av ovårdade eller obrukade eller friska ängar försämras gradvis. Den artrika smågräsvegetationen med krävande ängsarter, som underhålls av traditionellt bete eller slåtter, försvinner gradvis när behandlingen har avslutats. Plantor av träd och buskar börjar sprida sig och slutligen erövra den öppna ängen. Skuggningen av träd och buskar förändrar växtligheten ytterligare och så småningom, i takt med den fortskridande beskogningen, kommer ängsarterna att minska och småningom försvinna.

På basen av minskningen bedöms friska ängar som extremt hotade i hela landet. De hotas framför allt av igenväxning och beskogning samt övergödning och ställvis av främmande arter, men i mindre utsträckning av fältröjning och byggnation.

Källor och ytterligare information

• Pielpajärven erämaakirkko vapaaehtoistyön kohteena
• Perinnebiotooppien uhanalaisuus
• Niittyjen lajisto kärsii kasvillisuuden rehevöitymisestä
• Ängar och slåtter. Historia, ekologi, natur- och kulturmiljövård

En fjällräv på ett snötäckt fjäll

Möjligheten att se en fjällräv (Vulpes lagopus) idag är mycket större än tidigare. Som en följd av det långsiktiga skyddet skuttar fjällrävskullarna återigen i Skandinaviens norra fjällhögland. Sommaren 2022 föddes fjällrävsungar i Finland för första gången sedan 1996. Norge har släppt ut totalt 37 fjällrävar 2021–2022 i Finnmarksområdet nära Finska armen. Överlevnaden av frisläppta fjällrävar stöds genom kompletterande utfodring. Det finns totalt 250 matningsautomater med hundmat på fjällen i Sverige, Norge och Finland. Dessutom har fjällrävens konkurrent, rödräven intensivt jagats bort från öppna fjällområden i nästan ett par decennier.

Snöviddernas knappöga

I slutet av istiden för cirka tio tusen år sedan var fjällräven ett av de första däggdjuren som kom till Norden. I tusentals år var fjällräven allmän i de nordliga fjällområdena. Redan på 1800-talet uppskattades det att 8 000–15 000 fällrävar levde i Fennoskandia.

Fjällräven är betydligt mindre än rödräven, en vuxen individ väger bara 2,5–5 kilo. Trots sin ringa storlek är fjällräven perfekt anpassad till arktiska förhållanden och den klarar till och med i temperaturer under -40 grader Celsius. Förutom den vita eller blågrå, yvigt tjocka pälsen är de korta öronen och benen en bra anpassning till det iskalla klimatet.

Fjällrävens huvudsakliga föda består av fjällämmel och nordliga sorkar, såsom gråsiding, röd- och mellansork. Om vintrarna utnyttjar de även hjortdjursrester som järven och vargen lämnat efter sig. Under dåliga sorkår måste fjällräven förgripa sig på fågelungar och ägg, äta bär eller leta efter föda även på tångbäddar vid havskusten.

Under normala år följer fjällrävspopulationens storlek utvecklingen av lämmel- och sorkbestånden. Under smågnagarnas toppår, ungefär vart fjärde år, är fjällrävskullarna stora med upp till 4–5 valpar. Å andra sidan, under dåliga år kan fjällräven hoppa över förökningen helt på grund av födobrist.

Röda faran

Förr i tiden, under fjällrävens goda förökningsår, vandrade fjällrävar även till Finska viken. På den tiden påträffades fjällrävar till exempel i Åbo, Pojo viken och i Ingå trakten även i Finska vikens ytterskärgård. Den sista stora fjällrävsvandringen skedde vintern 1908–1909, och sedan dess har inga vilda fjällrävar påträffats i söder.

Fjällrävsstammen minskade kraftigt i början av 1900-talet på grund av pälsjakt. Det nyfikna och ofta orädda knappögat var lätt att skjuta, och den försvann helt från många av sina tidigare förökningsområden. Fjällräven fredades i Sverige 1928, i Norge 1930 och slutligen i Finland 1940. Skyddet stoppade dock inte nedgången av fjällrävsstammen, eftersom mänsklig bosättning, turismen och annan markanvändning ökade i den orörda vildmarken som bebos av fjällrävar.

Däremot har rödräven, som hotar fjällrävarna, dragit nytta av människan på många sätt. På grund av det starkt intensifierade skogsbruket ökade sorkmängderna på de gräsbevuxna hyggesområdena. Dessutom vet rödräven hur man letar efter föda också från sopkärl, renutfodringsplatser, fiskrensningsplatser och andra av människan skapade matplatser. Samtidigt har det varmare klimatet gjort det möjligt för rödräven att sprida sig från skogarna upp till fjällrävens livsmiljöer på kalfjället. För närvarande stiger temperaturen i de nordliga regionerna cirka fyra gånger snabbare än vad som sker globalt.

Eftersom rödräven är större och starkare kan den döda fjällräven och ta över fjällrävens lyor. Rödrävar började fortplanta sig årligen i fjällrävens fortplantningsområden i Enontekis fjällområde på 1990-talet. Vid millennieskiftet var den skandinaviska fjällrävsstammen på väg att dö ut och det fanns bara några dussin av dem kvar.

Skyddad art

Utan nya skyddsåtgärder hade fjällräven möjligen försvunnit. Norrmännen påbörjade ett avelsprojekt med att hålla fjällrävar i inhägnader och gradvis återinföra individerna tillbaka till det vilda. Innan man släpper ut fjällrävarna måste alla rödrävar i området avlägsnas. Till exempel i Finlands fjällområden har över 4 000 rödrävar fångats under årens lopp, så att även de fjällrävar som inplanterats på den norska sidan skulle kunna vandra in i Finland. Dessutom erbjuder man fjällräven hundmat som tillskottsnäring med hjälp av speciella matningsautomater. Ingången till matningsautomaten är så liten att rödräven inte kan krypa in.

Resultat genom jakt

Efter flera år av nordiskt samarbete har man fått goda resultat när det gäller skyddet av fjällräven. I karteringen 2022 påträffades inte mindre än 162 fjällrävslyor, ur vilka totalt 762 valpar räknades. I Enontekis fjällområde i Finska armen lyckades fjällräven föröka sig framgångsrikt, vilket var första gången i Finland sedan 1996. Förökningsresultaten var rekordartade även i Sverige och Norge.

Trots klimatuppvärmningen ser fjällrävens framtid mer lovande ut än på länge. Skyddet av fjällräven kräver dock årlig jakt av rödräv i de öppna fjällområdena och fortsatt tillskottsutfodring. Utan människans aktiva åtgärder har fjällräven ingen framtid i den skandinaviska fjällnaturen.

Källor och ytterligare information

• Ennätyksellinen naalivuosi: Suomessa, Ruotsissa ja Norjassa löydettiin viime kesänä 762 naalinpentua – WWF Suomi
• Naali
• Felles Fjellrev – Felles Fjellrev
• Fjellrev
• Fjellrevfakta

Växter tar över den exponerade marken

När glaciärerna smälter tar växterna över den exponerade marken. Fjällglim (Silene acaulis) är en av de mest härdiga marktäckande växterna på kalfjällen. Den har anpassat sig till livet på kalfjällens vindpiskade sluttningar. De platta tuvorna samlar upp solens värme och skyddar växten från uttorkning, vindar och frost. I Skandinavien är fjällglimmen allmän på fjällhedar, berg- och grusbackar. I Finland finns den främst på Finska armens stora fjäll.

Smältande bergsglaciärer

I Nordnorge finns flera enhetliga glaciärområden såsom Seiland och Svartisen. Svartisen omfattar två separata glaciärer med en total yta på 369 km2. Vestre och Østre Svartisenn utgör det näst största glaciärområdet på Norges fastland. Precis som på andra håll i världen smälter de också. Under de senaste 50 åren har Norges glaciärer krympt med 12 procent. Enligt prognoser kommer ungefär hälften av bergsglaciärerna att smälta under detta århundrade.

Glaciärerna är populära vandringsdestinationer och guidade vandringar ordnas till dem om somrarna. Man ska inte gå till glaciärerna på egen hand, eftersom det finns en risk att ramla ner i en ravin under istäcket. Vandrare har skadats och även omkommit i glaciärolyckor.

När glaciärerna smälter tar växter, mossor och lavar över den exponerade marken. Den mark som exponeras under isen är ofta utsatt för extrema väderförhållanden såsom torka, vind och kyla. Isranunkel och fjällglim är de första kärlväxterna som får fotfäste i den exponerade marken.

Naturens kuddar

Fjällglimmen växer på klippiga sluttningar i fjäll- och bergsområden, i grusbelagda snölegor och på grusiga och sandiga träsk- och älvstränder. Det platta tuvorna samlar upp solens värme och skyddar växten från torkande vindar. Den fleråriga fjällglimmen kan bilda en halv meter breda kuddar. I Finland är den allmän endast på Finska armens stora kalfjäll, men i Norge och Sverige förekommer den allmänt på stora fjäll- och bergsområden. Arten är kalkgynnad.

Näringsrika glaciärer

I glaciärbergens nedre sluttningar, där glaciärströmmar har samlat humus- och näringsrik vittrad jord, såsom silt, uppkommer blommande smörbollsängar. Något högre i sluttningen uppkommer fjällsippshedar. När isen drar sig tillbaka ökar florans mångfald i enlighet de olika faserna i successionen. Men när glaciären smälter helt, minskar vegetationen kraftigt och många krävande arter i den karga livsmiljön försvinner. De ersätts av allmänna hällmarksväxter, såsom backtimjan, kattfot och korgblommiga arter.

Källor och ytterligare information

• Tunturin kasvillisuusvyöhykkeet
• Tunturiluontotyyppien uhanalaisuus
• Fjällens flora
• Vegetationsbältena i fjällen
• Felles natur- og klimakur
• Time lapse imagery of Lake Tarfala – a new dataset in the Bolin Centre Database

Smälter in i omgivningen

Utbredningen av fjällugglan är cirkumpolär, d.v.s. den finns överallt i de arktiska områdena på norra halvklotet, från Skandinavien genom Sibirien och Nordamerika ända till Grönland. Fjällugglan lever i tundrans trädlösa öppna områden och på kalfjällen. En helt vit eller något svartfläckig uggla anpassar sig bra till det snöiga vinterlandskapet. Ofta upptäcker man fjällugglan först när den rör på sig lite i den öppna fjällterrängen. På sätt och vis är fjällugglan som en omärkbar fortsättning av fjällandskapets runda stenar och snödrivor.

Fjällugglan har anpassat sig utmärkt till den stränga arktiska livsmiljön. Förutom den tjocka och fluffiga fjäderdräkten skyddar även fjädrar kring näbben och benen ugglan mot isande vindar. Också fjäll- och dalripan har motsvarande anpassningar, d.v.s. deras ben är också skyddade av tjocka fjädrar.

Beroende av lämmeltoppar

Fjällugglans liv och fortplantning är helt kopplat till lämmeltopparna. I Skandinavien är häckning endast möjlig under goda lämmelår. Tidigare förekom de vart fjärde år, men de har blivit mer oregelbundna till följd av klimatförändringarna. Ugglehonan lägger 6–14 vita ägg på fjällets sluttning i april-maj och ruvar dem i ungefär en månad. Till skillnad från många andra fåglar, börjar ugglehonan ruva direkt efter att det första ägget är lagt, vilket betyder att ungarna kläcks vid olika tidpunkter och storleksskillnaden mellan ungarna i boet kan vara rätt stor.

Om det blir brist på föda under sommaren, dvs. om det inte finns tillräckligt med lämlar för alla, får de största och starkaste ungarna mer mat och fortsätter att växa. Ifall lämnarna tar helt slut och det inte finns tillräckligt med annan tillgänglig föda, kommer de större uggleungarna att äta upp de mindre. Den arktiska livsmiljön är en hård miljö för alla dess invånare.

Efter goda häckningsår är det typiskt att unga fjällugglor börjar vandra söderut. Fjällugglor kan sträcka tusentals kilometer ända till Finska viken och övriga delar av Östersjön. Då är fjällugglan som en gäst från en annan värld – en vit uggla som sitter som en klump på ett mörkt fält spanande efter åkersorkar. Visserligen ser man fjällugglor allt mer sällan i söder på grund av det minskande beståndet.

Riskerar att försvinna

I början av 1900-talet var fjällugglan en permanent häckande art i Finland, men försvann gradvis och minskade kraftigt på grund av omfattande ägginsamling och förföljelse under 1930-talet. Till exempel under året 1907 samlades runt 800 fjälluggleägg för försäljning i Kilpisjärvi och 1911 sköts 151 fjällugglor i finska Lappland. Arten fredades 1962, men trots det har antalet fjällugglor fortsatt att minska. Man anser att det beror på det varmare klimatet, förändringarna i lämmel- och sorkbestånden och ökningen av olika slags mänskliga aktiviteter i den arktiska regionen. Även på andra håll i Norden, i Sverige och Norge, har fjällugglan förföljts och dess ägg insamlats.

Den Internationella naturvårdsunionen (IUCN) bedömde 2017 fjällugglan som globalt hotad. Dess populationer har minskat på olika håll i arktiska regioner och särskilt i Nordamerika. Där har antalet ugglor minskat med 64 procent mellan 1970 och 2014. I Skandinavien är ugglan extremt hotad och riskerar att försvinna på grund av klimatförändringarna.

Källor och ytterligare information

• Tunturipöllö
• Tunturipöllö – Bubo scandiacus
• Fjälluggla
• Fjälluggla Bubo scandiacus
• Snøugle
• Fakta om snøugle

Arktiska fladdrare

Dvärgpärlemofjärilen (Boloria improba) är den sällsyntaste pärlemofjärilen i Finland. Endast en förekomstplats är känd i Finska armens vildmarksområde i Enontekis. I Skandinavien förekommer dvärgpärlemofjärilen på Kölens höga fjällängar och bäckbäddar. Artens kända utbredningsområde i Finland är inte i fara på grund av markanvändning, men renbete är ett av de mest betydande hoten mot arten. Arten är fredad och extremt hotad.

Trivs i kall luft

Av Finlands drygt 22 000 uppskattade arter är 11,9 procent hotade enligt 2019 års riskbedömning. Hotade arter förekommer numeriskt mest i skogar och traditionella miljöer. De är också de artrikaste miljöerna i Finland. Om vi beaktar andelen hotade arter av alla livsmiljöns arter, är 38 procent av fjällarterna hotade. I fjällen lever 309 hotade arter, vilket är fyra gånger mer än genomsnittet i andra livsmiljöer. Som jämförelse är endast 9,8 procent av skogsarterna hotade, och utvecklingen av hotade arter i skogarna har avtagit markant. Däremot är antalet utrotningshotade fjällarter i ökning.

De nordliga fjärilsarterna har drabbats särskilt av den globala uppvärmningen. Utbredningsområdet för många fjärilar i boreala barrskogar och våtmarker har förflyttats flera hundra kilometer norrut. Särskilt kalfjällsarterna är hotade, eftersom arterna inte längre har möjlighet att flytta längre norrut. Omkring 100 arter tros lida av den globala uppvärmningen och mer än hälften av dem lider också av försämringen av deras livsmiljöer. Jämfört med den tidigare riskbedömningen 2010, har antalet fjärilsarter som påverkas av den globala uppvärmningen ökat mer än tiofaldigt.

Våra försvinnande arter

Rätt få fjärilar förekommer endast i fjällen. Totalt 72 arter, men endast 12 av dem, hör inte till de rödlistade (hotade och nära hotade) arterna. Det har visat sig att 80 procent av fjällens fjärilar är antingen utrotningshotade eller nära hotade. Eftersom 22 arter klassificerades som mer hotade på grund av klimatförändringarna, har försämringen av arternas status varit mycket betydande under de senaste 10 åren. Våra mest arktiska fjärilsarter riskerar att försvinna helt från Finland under de kommande åren eller årtiondena. Dvärgpärlemofjärilen (Boloria improba), fjällhedflyet (Xestia lyngei) och skogsnätfjärilens underart (Melitaea athalea ssp. norvegica) är exempel på fjärilar som under de senaste åren har observerats endast på en av de kända observationsplatserna, trots att arterna har särskilt kartlagts.

Humlor och andra steklar

Särskilt oroande är att fjällens steklar räknas till en hotad artgrupp. Mer än 80 procent av drygt tjugo stekelarter i fjällen klassas som hotade. Steklarna är de viktigaste pollinerarna i Finland, så deras hotade status har en stor ekologisk betydelse för fjällens vegetation och ekologiska nätverk. Å andra sidan ökar klimatuppvärmningen spridningen av sydligare arter upp eller norrut, och dessutom har sydliga humlor redan observerats i fjällen.

Källor och ytterligare information

• Perhoslajistomme muuttuu ennätysvauhtia – Taustalla ilmaston lämpeneminen ja elinympäristöjen heikentyminen
• Uusi arvio – joka yhdeksäs Suomen eliölajeista on uhanalainen
• Suomen lajien uhanalaisuus – Punainen kirja 2019
• Suomen luontotyyppien uhanalaisuus 2018: Luontotyyppien punainen kirja. Osa 1: Tulokset ja arvioinnin perusteet
• Biologisk mångfald
• Fjäll – SLU Artdatabanken
• Felles natur- og klimakur

En arktisk stannfågel

Fjällripan är en av Skandinaviens mest arktiska arter. Den trivs i kalfjällen året om och besöker fjällbjörkskogen bara i stränga vinterförhållanden. En relativt universell tumregel är att fjällripan lever i barmark ovanför 500-meters höjdkurvan, medan dalripan trivs på fjällens lägre nivåer. Fjällripan är en stannfågel, vilket innebär att den lever hela sitt liv i samma område utan att byta livsmiljö enligt årstiderna.

Fjällripan är en cirkumpolär art och förekommer i arktiska områden i både Eurasien och Nordamerika. Fjällripan finns allmänt vid kusterna av Grönland, Island och Spetsbergen. Dessutom förekommer sydliga reliktpopulationer på de brittiska öarna, Pyrenéerna och Alperna.

Snö som skydd

Fjällripans förmåga att tolerera extrem kyla beror på den tjocka fettvävnaden som omger dess kropp och den isolerande fjäderdräkten som även täcker benen och näbbroten. Vid hård vind och frost kan fjällripan gräva sig ned i snön. Temperaturen i hålan håller sig kring några minusgrader även om det är trettio grader kallt utanför.

Fjällripan är monogam och den liknar mycket den något större dalripan. Individerna väger lite över ett halvt kilo. Fjällripan häckar i Finland på Enontekis stora fjäll, samt på de högsta fjällen i Utsjoki, Enare och Sodankylä. Utbredningsområdet sträcker sig i söder till Saariselkäs södra gräns och arten kan påträffas också i fjällområdena Pallas-Ounastunturi och Värriö. Fjällripornas antal har minskat i de sydliga områdena.

Fjällripans föda består av knoppar, skott och blad av olika fjällväxter och vintertid är speciellt dvärbjörksknoppar viktiga. Honan lägger 5–10 ägg i en självgrävd bogrop kring mitten av maj. Efter kläckningen äter kycklingarna först ryggradslösa djur och insekter och går sedan över till växtföda. Fjällripans rätt höga kycklingdödlighet beror på bristen av föda under kalla perioder på försommaren. Kycklingarnas fjäderdräkt, som är i utveckling, ger inte lika bra skydd mot kyla som hos de vuxna fåglarna.

Den krympande livsmiljön

På vintern samlas fjällripor i flockar på flera dussin individer. I en flock kan fjällripor bättre hitta de knappa matställena på höglandet och lättare upptäcka rovdjur som kan hota dem.

På vårvintern riskerar fjällriporna sina liv under spelflygningar. Tuppen flyger vertikalt till en höjd av cirka 20 meter för att sedan sjunka långsamt ned till marken med läten. Fjällriporna har en vit fjäderdräkt under spelet och är då ett mycket synligt byte för jaktfalken. Med sin flykt försöker hanen imponera och attrahera en hona.

Som en nordlig art är fjällripan mycket känslig för förändringar orsakade av den globala uppvärmningen. På grund av uppvärmningen kommer fjällripornas livsmiljö fortsätta att krympa och den kommer inte att kunna anpassa sig till förändringarna. Fjällens hönsfåglar, fjäll- och dalripan, har förlorat inte mindre än tre fjärdedelar av sin population på drygt tio år. Fjällripans häckande population i Finland har uppskattats till 4 000–7 000 par. Fjällripan är inte den enda fågelarten i nöd. Också andra kalfjällsfåglar, såsom fjällpiparen, ljungpiparen, snösparven och lappsparven hotas av samma öde.

Källor och ytterligare information

• Kiiruna
• Fjällripa
• Fjellrype
• Fjellrype Lagopus muta
• Rock Ptarmigan

Ett tamt hjortdjur

Renen (Rangifer tarandus) är ett hjortdjur med 14 underarter i den arktiska tundran och den norra barrskogszonen. Renen är den enda arten av släktet Rangifer. De underarter som lever vilda i Nordamerika kallas för caribou och i Sibirien och Europa för skogsren. En tam hjort kallas ren.

Den egentliga nomadiska rennäringen utvecklades under senmedeltiden i Mellansveriges och Norges fjälltrakter. I Enontekisregionen i Finland spred sig renskötseln från sydväst på 1600-talet och under det följande århundradet till Utsjoki. Utbredningen av renskötseln och jakten ledde till att den nordiska vilda renen försvann på 1800-talet.

Återvändande migranter

Skogsrenen vandrade tillbaka till Finland från de vidsträckta ryska vildmarkerna på 1950-talet. Idag finns skogsren främst i Kuhmo och Perho kommun i Norra Österbotten och den har återinförts till både Seitseminens och Lauhanvuori nationalparker i Birkaland. Såsom namnet antyder lever skogsrenen i nordliga barrskogar och kärrmarker.

Trots jakten bevarades den ursprungliga fjällrensstammen kvar i södra Norge. När beståndet började minska fredades fjällrenen för åren 1902–1906. Efter återupptagandet av jakten kollapsade populationen igen och först en permanent begränsning av jakten räddade de ursprungliga fjällrenarna. Idag är storleken av den vilda fjällrensstammen cirka 25 000 individer.

Effektiv renskötsel

De senaste decennierna har förändrat rennäringen i en ännu mer professionell riktning. Liksom i andra branscher har produktiviteten förbättrats och sektorn blivit mer teknisk och mekaniserad. Renar samlas inte längre in och vallas med skidåkning som tidigare, utan med snöskotrar, motorcyklar, fyrhjulingar, helikoptrar och drönare.

Det ökade antalet renar och förändringar i den allmänna markanvändningen, såsom turismen, byggandet, energiproduktionen och den effektiverade rennäringen, har lett till ett permanent slitage på naturen och en försämring av betesmarkerna.

Förr matade renarna renägaren, nu matar ägaren renarna. Enligt renforskaren Mauri Nieminen beskriver detta gamla ordspråk väl den nuvarande finska rennäringen.

”Att gå över till stödutfodring av renar på vintern har varit en stor förändring. Detta påbörjades under tvång i slutet av 1970-talet. Nu är verksamheten vanlig och tyvärr permanent”, säger renforskaren Mauri Nieminen.

Utfodringen ökar kostnaderna, vilket minskar lönsamhet av verksamheten. Ytterligare utfodring skulle inte behövas om vinterbetesmarkernas tillstånd var tillräckligt bra i förhållande till antalet renar. Återhämtningen av betesmarkerna skulle dock kräva periodiska minskningar av antalet renar och effektivare betesrotation.

”Särskilt vinterbetesmarker har slitits genom att hålla för många djur. I Finland, med undantag för den norra delen av renskötselområdet, betar renar i skogar. Betesmarkerna förbrukas ständigt och blir fattigare.”

”På vintern blir det svårare att få näring och renarna måste få hjälp för att överleva de värsta tiderna. Stödutfodring har blivit en väsentlig del av näringen”, funderar Nieminen

Klimat­förändringar och rennäringens framtida utmaningar

Klimatförändringarna försvårar rennäringen på många sätt. I övre Lappland hotas renskötseln av att isvintrarna blir allt vanligare och i de södra delarna av att mängden parasiter, mygg och knott ökar. Om vädret i början av vintern varierar avsevärt mellan frost och plusgrader, bildas en hård skare över snön. Detta gör det svårt för renar att gräva fram lavar. Under isvintrarna måste renägarna öka sin vinterutfodring ytterligare, eftersom tusentals renar kan dö som under vintern 2020.

När klimatet blir varmare kommer antalet ris, kärlväxter och mossor att öka och andelen lavar att minska. Detta minskar renens tillgång till föda. Minskningen av fjällbjörkskogar försvagar också renbetesmarkernas tillstånd.

Renbetet tär i synnerhet lavbevuxna och karga livsmiljöer. På vissa ställen kan lavtäcket ätas helt. Dessutom försvagar renarnas trampande lavarnas tillstånd om somrarna.

Å andra sidan, som en nyckelart, begränsar renbetet den tillväxt av busksnår på fjällen som orsakas av klimatförändringarna samt skogsgränsens höjning till kalfjällen. I näringsrika livsmiljöer främjar renbetet den biologiska mångfalden. Det handlar om att se till att betestrycket från renar är anpassat till miljön och att bevarandet av alla livsmiljöer i fjällområdet kan säkras.

I Finland finns det tills vidare inga medel för att kompensera renägarna för det inkomstbortfall som en minskning av renarnas antal skulle orsaka, på samma sätt som bevarandet av skogar ersätts inom ramen för METSO-programmet. Det skulle också vara möjligt att återställa fjällbjörkskogar och -hedar och därmed återställa renbetesmarkerna och fjällnaturens tillstånd.

Källor och ytterligare information

• Poron ja poromiehen roolit sekaisin
• Poro ja poronhoito – Paliskuntain yhdistys
• Muinaisen poronhoidon jäljillä
• Suomenpeura
• Metsäpeura
• Rennäringen i Sverige
• Renen
• Renar
• Rein
• Reindrift

Nordlig natur lockar

Den nordliga naturen inbjuder dig att uppleva dess många under. Det finns många olika sätt att ge sig ut på naturvandring. Det viktigaste är att gå ut i naturen, eftersom naturen främjar hälsan och förebygger många sjukdomar. Det har visat sig att regelbunden motion i naturen minskar användningen av antidepressiva medel, hjärt- och kärlsjukdomar, astmamediciner samt återställer kroppen och ett överbelastat sinne.

Det finns olika vandringsleder i Norden, både vad gäller svårighetsgrad och längd. Det finns både sommar- och vinterleder och rutter för vandring, skidvandring, vattenvandring och cykling. Några av dem är lätta dagsturer längs välmarkerade stigar, medan andra kan ta ett par veckor och kräva en förträfflig orienteringsförmåga och en ordentlig vildmarksutrustning.

Ströva fritt

I Norden tillåter allemansrätten fri vistelse i naturen, övernattning i tält, eldning på markerade platser, bärplockning och svampplockning. Fiske kräver ofta ett separat tillstånd. I Finland är dock maskfiske tillåtet i många icke-laxrika vattendrag. Fiske i norska havsområden är tillåtet utan tillstånd. I Norden är det enkelt att få fiskekort och kan oftast köpas online.

Att laga mat i skymningen efter en dags vandring är en upplevelse utan like. Förutom värme erbjuder lägerelden utsökt smakande mat för att fylla den kurrande magen. För längre turer bör man definitivt ta med sig fiskeutrustning och halster. Fisk fångad i fjällsjöar tillagas snabbt och kräver endast salt som krydda. På hösten är det fantastiskt att steka soppor och kantareller i en campingpanna. Några bitar bröd och en varm dryck kommer att kröna smakupplevelsen.

För naturfotoentusiaster erbjuder kusten i norra Norge och Lappland fantastiska fotograferingsplatser. Bergstupen som faller ner i havet är som skapade för landskapsfotografering, och de snöiga fjällandskapen och snötäckta skogarna liknar sagoboksbilder. Skogarnas grant brokiga höstlöv bjuder på hisnande färger.

Lockande ljusfenomen

De mest kända resmålen i Norden är nationalparkerna Pallas-Ounastunturi och Sarek, fjällen i Kilpisjärvi, Lofotens skärgård med sina fiskelägen och Nordkap. De kan besökas för att uppleva fenomen som är typiska för de arktiska regionerna, såsom nattlösa sommarnätter och vinternattens norrsken, vilka skapar en magisk vandringsatmosfär.

Pallas-Yllästunturi nationalpark i Lappland är Finlands populäraste nationalpark. Populariteten bygger på omfattande fjäll- och barrskogslandskap, ett mångsidigt nätverk av stigar och skidspår, renlighet, säkerhet och god service. Pallas-Yllästunturi nationalpark lämpar sig väl för vandringsövningar. Landskapet i Pallasfjällen har valts till ett av Finlands nationallandskap.

Sarek nationalpark bildar tillsammans med Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalparker Europas största och äldsta naturpark. Sarek täcker en yta på nästan 2000 km² och har ett hundratal glaciärer. Nationalparken är känd för sin avskildhet och höga branta sluttande berg. Sarek är ett mycket populärt vandringsmål, men rekommenderas inte för nybörjare på grund av den krävande terrängen.

Vid världens ände

De djupa fjordarna, de mäktiga bergen och det öppna havet vid den nordnorska kusten tilltalar resenären. De ståtliga Lyngenbergen ligger på halvön öster om Tromsö. Deras vackra naturliga backar är populära bland freeriders på vintern. På sommaren erbjuder Lyngen en spektakulär vandringsterräng med havsutsikt, en exotisk glaciärvandring eller ett besök i den djupblå glaciärsjön Blåvatnet.

Det nordligaste hörnet av Kontinentaleuropa, Nordkap, ligger vid kanten av Barents hav. Nordkap är känt för sin höga vertikala klippavsats med en fantastisk utsikt över det strandlösa Norra ishavet. Det är ett särskilt populärt resmål för att beundra midnattssolen och med god tur kan man se vikvalar och knölvalar i havet. Nordnorges kust är som en egen värld i världens ände.

Källor och ytterligare information

• Virkistäydy luonnon keskellä
• Friluftsliv
• Helgelandskysten
• Visit Norway
• Visit Finland
• Visit Sweden
• TRACKS – An Arctic Snowboarding Story

Fredade sanddyner

Under tusentals år har en låglänt älvmynning med vidsträckta sandbankar bildats vid Tana älvs mynning. Med tiden har älven Tana transporterat stora mängder fin sand till Tanafjorden, där den flera kilometer långa krökta sanddynsliknande åsen Høyholmen har bildats.

På grund av sitt avlägsna läge har Tana älvs mynning behållit sitt naturliga tillstånd utan byggda hus eller bryggor, förutom några lagerbyggnader. För att skydda älvmynningens naturvärden bildades ”Tanamunningen naturreservat” 1991.

Levande Høyholmen

Høyholmens storlek varierar rätt mycket vid hög- och lågvatten. Vid högvatten är endast bankens dynsektion synlig med en väg som leder till spetsen av Høyholmen. Vid lågvatten avslöjas omfattande undervattenssandbankar och myrområden och saltängar kantar dynområdena. Många olika kustzonsväxter, såsom marviol, skörbjuggsört och gulkämpar växer i dem. Speciellt under flyttningstiderna är vadare, änder och gäss rikliga i området. På sommaren häckar ängspiplärkor, strandskator och grågäss på dynerna. Också havsörnar, pilgrimsfalkar och jordugglor kan ses på jakt över dynerna om somrarna. På grund av ett rikligt måsfågelbestånd trivs även labbar på dynerna.

Dynområdet vid Tana älvs mynning förändras efter åren och årstiderna. Vind, vårflöden och tidvatten omformar sandbankarna. Vissa sandbankar försvinner eller byter plats. Under vissa år kan ett särskilt starkt vårflöde eller en storm till och med sluka en flerårig växttäckt sanddyn till en del av havet. För att bevara Høyholmens sanddyner har dess norra strand och grusväg skyddats med en stenvall.

Plats för fågelskådning

Tana älvs vårflöden transporterar näringsämnen och humusrik jord till Høyholmens sandbankar och strandängar. Sanddynernas växter och strandvattnets djurplankton gynnas av det årliga näringstillskottet. I älvmynningen kan man se hundratals storskrakar och tusentals måsfåglar fiskande sill och lodda som kommit till strandvattnet för att leta efter föda. På grund av det rikliga fiskbeståndet är mynningen också hem för en population på cirka 50 knubbsälar. Vid lågvatten solar sig en stor grupp knubbsälar på sandbankarna. Ibland kan enskilda knubbsälar simma längs Tana älv ända till Finland.

På sanddynerna i Høyholmen växer både marina- och inlandsväxter. Strandvial och strandråg växer på havssidan av sanddynerna. Däremot på de mest skyddade inlandsmiljöerna i området växer tanatimjan och den mångåriga arktiska ishavsstjärnblomman. Den graciöst vackra växten antas ha försvunnit från Finland, så att sanddynerna i Høyholmen är ett bra ställe för att hitta den.

Källor och ytterligare information

• Felles natur- og klimakur
• Finnmarks natur
• The Tanamunningen Nature Reserve

Blommor i ljusrött

Backtimjan (Thymus serpyllum) är ett flerårigt lågt halvris som växer på solstänkta och näringsfattiga fält, karga åsskogshedar, sandstränder och älvbankar. Dess vetenskapliga artnamn kommer från ordet serpens, vilket syftar till artens lågt slingrande växtsätt. Backtimjan blommar i juli-augusti och har ljusröda doftande blommor.

Backtimjan tros ha spridit sig till Finland under den postglaciala Ancylus-perioden för över 8 000 år sedan. Det varma klimatet var lämpligt för många växter för spridning på exponerad mark efter isens reträtt. Faktum är att den nutida utbredningen av många ås- och sandjordsväxter är en rest av en bredare utbredning av de varma perioderna efter den senaste istiden, då gran ännu inte hade kommit till området.

Magiska krafter

Backtimjan klassificeras som en nyckelart i solstänkta miljöer, eftersom den utgör en viktig näringskälla för många insekter. Åsblåvingens och svartfläckiga blåvingens larver trivs på backtimjan, eftersom dessa fjärilar lägger ägg enbart i blommor av backtimjan och larverna äter bara blad av timjanarter. Också hed- och ljungblåvingens larver livnär sig på backtimjan. Växten utgör alltså en viktig livsmiljö för många hotade insekter.

Backtimjan är en bra honungsväxt och används som krydda i många rätter istället för timjan. Människan har använt timjanarter på många sätt, till exempel som hostmedicin, som en ört för att locka bruden eller för att skrämma iväg djävulen. Växtens kraft beror förmodligen på dess behagliga aromatiska doft.

I Finland förekommer två underarter av backtimjan. Den sydliga underarten vanlig backtimjan (ssp. serpyllum) växer på olika håll i södra och mellersta Finland från västkusten till Norra Karelen. Den nordliga tanatimjan (ssp. tanaënsis) förekommer däremot i Enare Lappland längs Tana älv och på älvarnas sandiga bankar i Kuusamo. Tanatimjan har något bredare tungliknande blad och större blommor än de södra underarterna.

Den artrika Tanadalen

Längs Tana älv växer också andra växter som är karakteristiska för området, såsom ryssruta, klådris, jättegräslök, grässyra och doftbräken. Den sällsynta praktnejlikan växer i Utsjoki. Den blommar vackert i juli och augusti på sand- och grusstränder i älvar, samt på byarnas fält. Dess ljusblåröda, långsträckta och doftande blommor är smalflikiga.

En annan vackert blommande växt på Utsjokis fält och stränder är jättegräslöken. Den trivs på fiskeplatser och nära bosättningar, t.ex. vid kyrkstugorna på västra stranden av träsket Kenesjärvi. Som en dålig konkurrent kräver den byängar och öppna strandområden med regelbunden slåtter för att överleva. Gräsöverväxt är det största hotet mot denna art.

Sällsyntheter

Doftbräken är en extremt sällsynt trälonväxt med en omfattande utbredning som sträcker sig nästan enhetligt från Ural över Sibirien till Japan, norra Nordamerika och Grönland. I Europa växer doftbräken bara i Ural och Utsjoki. I Finland kan den hittas från steniga sluttningar och fält i Kevo nationalpark. Doften kan kännas bara genom att lukta på närhåll.

Klådris förekommer fläckvis i sitt utbredningsområde. Arten förekommer i Centralasien, Europa, Pyrenéerna och Alperna och angränsande områden, samt i centrala Sverige och centrala och norra Norge. I Finland växer klådris endast på två ställen i Utsjoki kring träsket Pulmankijärvi.

Klådris är en ljuskrävande pionjärväxt som vanligtvis växer på flodernas eller älvarnas grus- och sandstränder. Arten sprider sig effektivt till växtlösa grusbankar. Arten påträffas ibland på sandiga vägkanter och grustag.

Källor och ytterligare information

• Suomen lajien uhanalaisuus – Punainen kirja 2019
• Tunturin kasvillisuusvyöhykkeet
• Vegetationsbältena i fjällen
• Vegetation on Fells
• Karplanter

Torneälvens frodiga strandnatur

Torneälvens stränder är frodiga växtplatser trots att klimatet i området är nästan arktiskt. Östersjön värmer södra Tornedalen, där älvvatten har transporterat näringsrik jord under tusentals år sedan istiden. På Torneälvens stränder och vidsträckta alluviala ängar finns många kvävegynnande växter, såsom mjölkört och älggräs, samt flera salixarter. Torneälven är en av de få älvar i Finland där sällsynt mandelpil växer. Arten trivs på älvstränder och på bara sedimentavlagringar vilka hållits öppna av översvämningar och is.

Längs gränsen rinner en älv

Torneälven är en av de viktigaste älvarna i norra Sverige och Finland. Den rinner längs landsgränsen. ”Tornionväylä” (Torneleden), som den heter i meänkieli-språket, är 510 kilometer lång och får sin början i Torneträsk i Kiruna kommun i Sverige. Torneträsk är utgångspunkten för de övre delarna av Torneälvens sjökedja bestående av flera sjöar och vattendrag. Flera biflöden rinner också ut i Torneälven, såsom Lainioälven, Muonioälven, Tengeli älv och Könkämäälven, vilka har sitt ursprung i Kilpisjärvi. Torneälven rinner ut i Östersjön i norra ändan av Bottenviken mellan städerna Torneå och Haparanda.

Torneälvens avrinningsområde omfattar 40 240 kvadratkilometer, varav 63 procent är i Sverige, 36 procent i Finland och en procent i Norge. Klimatet i regionen är huvudsakligen arktiskt, men på grund av älvens nord-sydliga riktning varierar förhållandena kraftigt. Nedströms, i botten av Bottenviken, värmer Östersjön och årsmedeltemperaturen är i genomsnitt 0–1 °C, medan den i Kilpisjärvi är permanent på minus, -2,6 °C. Vintern är den mest betydande årstiden i Torneälvens område och varar ca 6 månader. Den snö- och istäckta tiden varar så mycket som 7 månader.

Vasikkavuoma norra europas största slåttermyr

Vasikkavuoma slåttermyr skapades av bävrar som dämde upp älven. Resultatet blev en slåttermyr som började brukas från första delen av 1600-talet. Människor fann här foder för sina kreatur, älven var full i lax och i skogarna fanns det gott om småvilt. Här var det tryggt att leva och bo. Stora hemman växte upp i Pajala och Juhonpieti. De blev också de framtida ägarna av slåttermyren.

Vattenklöver och myrfräken från den vidsträckta slåttermyren om 250 ha var näringsrikt foder för gårdens kor, hästar och får.

Här byggdes 280 myrlador för att skydda grödan från älgar och renar fram till att marken frös till och ladorna kunde tömmas på sitt innehåll.

Myrslåttern pågick fram till 1960-talet. Därefter blev jordbruket mekaniserat. Myrslåttern tappade sitt värde. Slåttermyren föll i glömska, ladorna förföll, naturen återtog slåttermyren. Videarter övertog ängsvegetationen.

Vasikkavuoma är ett kulturarv. En levande historiebok till kommande generationer om hur folk fick sin utkomst förr. Därför beslöt man att slåttermyren skulle restaureras. Arbetet för att öppna myren påbörjades 1997. Lador renoverades och slåttermyren blev till ett naturreservat. Idag är slåttermyren Pajala kommuns största besöksmål med långt mer än 10 000 besökare årligen. Här finns idag 83 lador som används årligen för foder. Dessutom finns spänger, eldstäder och utsiktstorn. Under vinterhalvåret är området populärt bland skidåkare eller vandrare.

Här kan de se naturen på nära håll. På slåttermyren häckar tranor, svanar, spovar och många andra fågelarter. Under flyttningstiden vår och höst samlas här svanar, gäss och änder under deras väg till eller från sina häckningsområden.

Här kan man se älgen beta tidigt på våren eller kungsörnen spana efter byte. Man kan också se hundratals renar som är på väg till sina kalvningsplatser.

Hem för sällsynta arter

Under tusentals år efter den senaste istiden har vidsträckta alluviala ängar bildats längs Torneälven. Älvvattnet har fört med sig sand, lerjord och andra jordsubstanser, som gradvis deponerats på älvfårans stränder och älvmynningar.

På alluvialängarnas höga, torra åsar växer en mångformig ängsvegetation. På dessa ängar kan man hitta små ormbunksväxter och låsbräkenarter som klassificeras som nära hotade eller hotade. På de torra fälten på Bottenvikens öar växer också nordlåsbräken som är utrotningshotad.

Vegetationen längs Torneälven är mångsidig och frodig på grund av den kalkrika berggrunden. I området förekommer många växtarter som är sällsynta i Finland, såsom orkidéerna norna och guckusko.

Källor och ytterligare information

• Tornionlaakson luonto
• Tornionjoen-Muonionjoen vesistöalue
• Tornedalens natur
• Tornio Valley Nature

Traditionell fiskekultur i kukkolan­koski

Fiskekulturen i Kukkolankoski är hundratals år gammal och har fortsatt att vara livskraftig fram till idag. Sik och lax har fångats i Torneälven åtminstone sedan 1400-talet. Kukkolankoski-fors är den största fritt strömmande forsen i Europa, och vandringsfiskbestånden i Torneälven har återhämtat sig under de senaste decennierna tack vare skyddet. I Kukkolankoski sker fisket huvudsakligen med håv, vilket är en månghundraårig fiskeform. Håven används främst för att fånga sik. Håven sitter på ett långt skaft och förs nedströms längs botten. Fångstmetoden bygger på kännedomen om fiskens rutter. Fiskens rörelser överförs genom håvskaften till den fingerkänsliga fiskaren, som lyfter den fångade fisken till stranden. Ibland kan man även få en lax att simma vilse in i håven.

På var sin sida om gränsen

Kukkolankoski forsar är den mest kända oexploaterade forsen i Torneälven och den största oexploaterade i Europa. Forsen är 3 500 meter lång med en totalhöjd på 13,5 meter. Forsen ligger i byn Kukkola, cirka 14 kilometer norr om Torneå centrum. Byn vid stranden av Kukkolankoski forsen är uppdelad mellan Finland och Sverige, på motsatta sidor av forsen. På båda sidor talas det gemensamma meän-språket.

Den svenska sidan av Kukkolankoskiforsen främjar turismen och värnar om den traditionella kvarnkulturen. Däremot har den finska bygdegemenskapen fokuserat på att upprätthålla den historiska fiskekulturen, fiske med håv.

Fiske med håv

Fiske med håv är en månghundraårig fiskeform som främst används för att fånga sik och även lax. Håven förs nedströms nära botten genom att följa stenar och andra bottenstrukturer. Fiskemetoden går ut på att känna till fiskens rutter och även deras viloplatser. Man kan inte se under vattnet, men sik eller lax måste ledas in håven med hjälp av fiskarens handkänsla. Fiskens rörelser överförs genom håvskaften till den fingerkänsliga fiskaren. Det sägs att håven med skaftet utgör en förlängning av handen.

Beroende på vattendjup sker fisket stående på klippor på stranden eller från specialbyggda bryggor, som kallas ”krenku”. Med hjälp av dem är fiske möjlig även närmare älvens mittersta delar.

Sikens rörelser följer variationer i vattennivå och strömhastighet. Håvhanteraren måste veta hur fisken beter sig i olika situationer och byta plats beroende på fiskens rörelser. Kukkolankoski har håvdragningsplatser som har etablerats under århundradena, och deras traditionella benämningar överförs från generation till generation.

Laxälv

Den fritt strömmande Torneälven är Östersjöregionens största älv med naturliga bestånd av lax, havsöring och vandrande sik. Torneälven är ett av Östersjöns största bevarade lekområden för atlantlax.

Laxbeståndet i Torneälven försvagades samtidigt med andra laxbestånd i Bottniska viken under förra seklet. Överfisket i Östersjön minskade antalet lekande laxar till den grad att det år efter år föddes allt färre laxyngel. Laxbeståndet var som svagast på 1980-talet.

I takt med att fiskeregleringen gradvis skärptes var yngeldödligheten ändå hög på grund av M74-syndromet som bromsade laxbeståndens återhämtning. I åratal stöddes laxbeståndet genom inplantering av laxyngel tills antalet vilda yngel på 2000-talet ökade till över en miljon vandrande yngel.

Sedan 2009 har man använt ekolod i Torneälven för att övervaka antalet laxar som kommit in i älven. Antalet laxar som stiger uppströms har varierat årligen från 17 200 till 100 200 fiskar. Forskning har visat att lekvandringen som börjar på försommaren vanligen förutsätter ett högre antal individer som anländer för att leka. Även om varmare klimatförhållanden kan försämra laxens levnadsförhållanden ser framtiden för Torneälvens laxbestånd lovande ut. Ökat utnyttjande av havsområdet, såsom byggande av stora vindkraftparker i Bottniska viken, kan dock hota bestånden av vandrande fisk som kommer in i Torneälven i framtiden.

Berättelse: Håvfiskare

”Midsommar är sikens tid. De bästa fångsterna fås vanligtvis mellan Jakobs- och Larsdagen i juli och augusti. Varje kväll klockan sju samlas bybor och gäster på fiskefältet för att se på den traditionella uppdelningen av fångsten.

Fångsten som samlats i en kall fiskbod bärs ut till fältet för uppdelning. Först delas håvfiskarnas fiskar. De fem fiskarna i skift får var och en välja en håvfisk åt sig själva och om någon av dem har fångat en lax, väljer han eller hon naturligtvis den.

Under skiftet har ingen fisk valts för mat, så var och en får välja en matfisk åt sig själva. Därefter delas håvfiskarnas lön, dvs. ”lööna”, i fem lika stora högar, av vilka var och en innehåller drygt tio kilo sik. Högarna utlottas på ett sådant sätt att en åskådare, ofta ett barn, placerar ut märken, som de fått av håvfiskarna, in i lådorna. Varje håvfiskare tar sedan den andel som hans märke visar.” utdrag ur Eero Naskalis skildring av håvfiske av sik.

Källor och ytterligare information

• Kukkolankoski
• Tornionjoki – Lohijoki vailla vertaa
• Tornionjoen lohi-, meritaimen- ja vaellussiikakannat – yhteinen ruotsalaissuomalainen biologinen selvitys sopivien kalastussääntöjen arvioimiseksi vuodelle 2021
• Kukkolaforsen
• Laxfiske

Från en främmande art till ett permanent bestånd?

Puckellaxen (Oncorhynchus gorbuscha) är en främmande art som härstammar från norra Stilla havet. Den inplanterades av ryssarna i Barentsregionen på 1950- och 1990-talet. Arten har populationer som leker under udda och jämna år, varav i Barentsregionen finns mestadels populationer av udda år. Antalet puckellax började öka explosivt under åren 2017 och 2021 och den misstänks hota inhemska vandrande fiskpopulationer i älvar som rinner ut i Barents hav. Hittills finns dock lite forskningsdata som stöder detta. Puckellaxen förväntas dra nytta av den globala uppvärmningen i sitt nya utbredningsområde.

Gäst från Nordamerika

Puckellaxen (Oncorhynchus gorbuscha) är hemma från norra Stilla havet, Nordamerika och Asien. Den är den vanligaste stillahavslaxarten och har anpassat sig för att leka och växa i varierande flodmiljöer. Namnet puckellax kommer från den stora puckeln som bildas på hanen före leken. Puckellaxen kan väga 1,5-2 kg.

Puckellaxen är en vandringsfisk som förökar sig i floder men den egentliga tillväxten sker i havet. Puckellaxens livscykel är bara två år och arten har populationer som leker udda eller jämna år. Lektiden infaller i juli-september och de 4,5-5 cm stora ynglen vandrar till havet redan under sin första sommar.

Till skillnad från atlantlaxen dör puckellaxren efter leken. Före döden börjar den försvagas och färgen och utseendet ändras. Den silverglänsande färgen blir mörk, fiskens hud spricker och en stor puckel växer på hanen. I framtiden förväntas döende fiskar övergöda floder och älvar när fiskmassan bryts ner i grunt vatten.

Beståndet expanderar

Ryssarna har inplanterat puckellax i Östersjön, Vita havet och Murmansk-kusten sedan 1950-talet. Man har hoppats att puckellaxen blir en ny kommersiellt art såsom kungskrabban.

Integrationen i Barents hav var framgångsrik med ett nytt bestånd av puckellax på 1980-talet. Inplanteringarna har lyckats generera naturligt förökande populationer av udda årtal, särskilt i älvar som rinner ut i Vita havet. Under de senaste åren har puckellaxen spridit sig snabbt västerut till Tana- och Neidenälvarna, söderut till södra Norge och till och med Skottland.

Den explosiva expansionen av utbredningsområdet i Nordatlanten och den kraftiga ökningen av antalet puckellax började 2017. Förökningskurvan accelererade under 2021. Före 2017 uppskattades att endast några hundra puckellaxar hade årligen stigit i Tana älv. Däremot uppskattades att cirka 5 000 laxar hade stigit 2017 och hela 50 000 under året 2021. Ökningen av mängden puckellax i Tana älv har varit rentav explosiv.

Kommer erövraren att vinna?

Atlantlaxens livscykel är betydligt långsammare och mer komplex än puckellaxens. I Tana älv tillbringar atlantlaxen i genomsnitt fyra unga år och vandrar till havet när de nått en längd på 17 centimeter. Laxynglen gör en lång vandring till Nordatlanten ända till Grönlands östkust. Efter cirka 2-5 år till havs återvänder de till sin födelseälv för att leka. Således kan avkomman från en lekande årgång delta i leken under tio olika år.

Laxbeståndet i Tana älv har försvagats avsevärt och under 2021 steg över hälften färre laxar in i Tana älv jämfört med mängderna några år tidigare. Orsakerna till atlantlaxens nedgång är okända, men livsförhållandena för vandrande ynglar i Nordatlanten har förändrats. Havsvattnets temperatur och surhet har stigit på grund av klimatförändringarna. Det finns mindre mängder föda tillgängligt för laxynglen. Deras tillväxt i havet har avtagit och överlevnaden försvagats. För att skydda laxen i Tana älv har arten i många år varit helt fredad från fiske. Målet är att återställa Tana älvs bestånd på samma sätt som i Torneälven.

Puckellax­fällorna fungerade inte

Det finns redan mer puckellax än atlantlax i Tana älv. Panu Orell, forskare vid Naturresursinstitutet, antar att den aggressiva puckellaxen kan störa vildlaxens förökning. Det finns dock fortfarande lite undersökningsdata om konkurrensen mellan laxarterna. Åtminstone hittills har puckellaxen inte försämrat levnadsvillkoren för atlantlaxen i Vita havets ryska älvar. Enligt forskaren underlättas situationen av att puckellaxen leker redan i augusti, medan atlantlaxen leker först sent på hösten. Tack vare tidsskillnaden förstör inte de främmande arterna leken av vild lax.

Fiskforskarna anser att människan inte längre kan förhindra puckellaxens triumftåg i Nordatlanten. Norrmännen har dock som mål att utrota puckellaxen från Tana älv. Sommaren 2023 byggde norrmännen en puckellaxfälla nära Tana by. Avsikten var att avlägsna all puckellax som stiger i Tana älv och släppa tillbaka alla individer av den atlantiska laxen.

I mindre laxälvar har puckellaxfällan fungerat bra och det har varit möjligt att avlägsna puckellaxar som försökt stiga i älven. Puckellaxen kan också fiskas effektivt genom notfiske. I Tana älv har puckellaxfällan inte fungerat som man hade hoppats. Ett stort antal på över 100 000 puckellaxar undgick fällan och fångsten, knappt 80 000 fiskar, var inte på önskad nivå.

Fällan har dock delvis bromsat atlantlaxens stigning i Tana älv och dess biflöden. Fördämningen med fällan tros vara på fel plats och av någon anledning har atlantlaxen motvilligt simmat igenom fångsthålet högre upp i älven. Atlantlaxar samlades i fördjupningen nedanför fördämningen och började stiga i älven först när nya öppningar gjordes.

Atlantlaxens stigning kan också ha påverkats av att vattennivån i Tana älv var särskilt låg sommaren 2023. Lax är mindre benägna att komma in i älvar när vattenmängden är låg. Det återstår att se hur framgångsrik kampen mot puckellax i Tana älv blir och hur den kommer att påverka beståndet av atlantlax.

Kontroversiell matfisk

Puckellax inplanterades ursprungligen av ryssarna som en ekonomisk fisk i älvarna på Kolahalvön. Puckellaxen är en välsmakande matfisk, så länge den fångas från havet eller i det tidiga stadiet av stigning i vattendrag. Köttet är ljusrött, lätt och har en smak som påminner om röding. Puckellaxen passar väl som saltad, rökt eller som stekt i panna.

Puckellaxfiske från hav eller älvar är trevligt. Den hugger bra på granna beten och ger bra motstånd med lätta fiskeredskap. Eftersom man strävar till att bli av med den främmande hotande arten, har man inte hittills utnyttjat värdet av puckellaxfisket. Stoppandet av puckellaxen har inte heller beaktat fritidsfiskarnas möjlighet att fiska en oönskad fisk. Det skulle också vara möjligt att utnyttja arten ekonomiskt, t.ex. genom att fånga puckellax med not i början av stigningen, då fiskköttet fortfarande är av första klass.

Även om det ännu är för tidigt att göra tillförlitliga prognoser om i vilken riktning puckellaxsituationen kommer att utvecklas i Barents hav, bedömer fiskforskare att det är troligt att puckellaxen är här för att stanna. Istället för att minska verkar puckellaxen sprida sig söderut i Nordsjön och till och med till Östersjön. Vad gäller puckellaxen skulle det vara klokast att samarbeta med olika parter för att utveckla en anpassningsstrategi. I strategin borde man sträva till att minimera de skador som puckellaxen orsakar och dra full nytta av fördelarna.

Källor och ytterligare information

• Kyttyrälohi Vieraslaji
• Kyttyrälohien vaelluskäyttäytymisen seuranta aloitettu Tenojoella
• Lohitutkija: Suomen ja Norjan pitäisi keskittyä kyttyrälohen hyödyntämiseen – laji on tullut pohjoisille lohijoille jäädäkseen
• Tenojoen lohiseurannat
• Puckellax | Oncorhynchus gorbuscha
• Lax
• Pukkellaks
• NINAs forskning på laksefisk
• Assessment of the risk to Norwegian biodiversity and aquaculture from pink salmon (Oncorhynchus gorbuscha)
• Invasive pink salmon in the Norwegian and Barents Seas
• Pink Salmon
• Barents Invasive Alien Species (Barents IAS)

En glupsk rovfisk är fiskarens lycka

Torsk (Gadus morhua) förekommer i kalla havsområden på båda sidor av Nordatlanten, i Nordsjön, Barents hav och Östersjön. Torsken, som lever nära botten, är en glupsk rovfisk som äter musslor, bottendjur, krabbor och fiskar, såsom sill och lodda. Nordatlantisk torsk lever vanligtvis i öppet hav på 100–300 meters djup och nära kusten. Torsk vandrar till Lofoten för att leka på vårvintern i mars-april. Den fritt flytande torskrommen utvecklas i cirka två veckor och de födda yngelfiskarna gör en matvandring till norra Barents hav under första sommaren. Torsken är en av de viktigaste fiskarna som fångas i Norden och många av dess bestånd, såsom Östersjö- och Nordsjöbestånden, håller precis på att återhämta sig från den kollaps som orsakades av överfiske. Regleringar och periodiska begränsningar av fisket har möjliggjort en återhämtning av torskbestånden.

Kannibal

Torsk är en vanlig bottenlevande fisk i kalla havsområden i Nordatlanten, Nordsjön och södra Östersjön. Den förekommer från Nordamerikas östkust till Grönland och Spetsbergen samt i Barents hav så långt som till Novaja Zemlya.

Torsk är en stor och glupsk rovfisk. Den kan leva upp till 25 år och blir normalt drygt en meter lång och väger 5 till 15 kilo. De största torskarna kan väga upp till 30-50 kg. Torsk äter allt som lever nära botten såsom musslor, flerborstmaskar och leddjur, såsom märlkräftor, skorvar och krabbor, samt fisk, främst sill och lodda som den kan fånga i mellanvattnet och till och med nära ytan. Torsken är en kannibal, så att de små torskarna bör akta sig för sina stora artfränder.

Nordatlantiska torskbestånd är indelade i regionala fortplantningsbestånd. Det norska beståndet i Barents hav och det isländska är de viktigaste bestånden i Europa. På senvintern i mars och april samlas torsken i gemensamma lekområden. Under lekperioden rör sig torsken i stora stim, och leken sker vanligtvis nära botten. Torsken lägger rommen i flera separata omgångar. En stor hona kan producera miljontals små pelagiska ägg som flyter nära botten. Äggen kläcks efter ca tre veckor och ynglen förs av strömmar in till kustens varmare vatten. I ett senare utvecklingsskede börjar de unga torskarna vandra mot näringsrika nordliga hav.

Återhämtning av torskbestånden

Nya undersökningar har visat att Norra ishavet värms upp fyra gånger snabbare än det globala genomsnittet. På grund av uppvärmningen av Norra ishavet och torskbeståndens återhämtning vandrar torsken alltmer norrut och österut till Rysslands norra kust.

Fiskbestånden i Barents hav kollapsade på 1990-talet på grund av överfiske orsakad av de norska, ryska och EU-fiskeflottorna. Stränga fiskerestriktioner har dock lett till att torskbestånden har återhämtat sig. Idag är torskfisket i Norska havet och Barents hav på hållbara nivåer. Torsken i Nordsjön har återhämtat sig under de senaste åren men den lider fortfarande av överfiske. Däremot har torskbestånden i Östersjön kollapsat och man har varit tvungen att stoppa det riktade fisket ställvis helt. Torskbeståndet i Östersjön lider också av fortplantningsproblem på grund av syrebrist och minskande salthalt i Östersjöns centrala djupvatten.

Ett av de största framtida hoten mot torskbestånden i Barents hav är spridningen av den främmande arten kungskrabba västerut. Genom intensiv fångst av kungskrabba har man försökt förhindra dess spridning till Lofotenområdet, vilket är avgörande för torskens fortplantning. Om kungskrabban sprider sig till Lofoten kommer den att förbruka torskens avkomma och sannolikt orsaka en storskalig kollaps av torskbestånden.

Berättelse: Belönande pimpelfiske

Pimpelfiske av torsk är en spännande och rolig aktivitet. Det bästa sättet att fånga torsk är att pimpla nära kusten i områden med vattendjup på ca 50–100 meter. För pimpelfisket behövs bara en tung glänsande metallbit med krokar. På pimpellinan kan man dessutom fästa bläckfiskimiterande krokar som kan huggas av flera torskar samtidigt.

Även om ekolodet visar rikligt med fisk nära botten, vet man aldrig om torsken äter. Om inte pimpeln duger trots användning av olika byten, blir fiskaren verkligen frustrerad.

Våren 2022, när jag var i Andenes i norra Lofoten, var torsken inte lätt att fånga under sin bästa lektid. Ingen i gruppen lyckades fånga mer än enstaka torskar då och då trots att båtarna varje dag gick ut till havs för att pimpla torsk. Sedan, under en vacker och lugn vårdag, förändrades allt. Allt man behövde göra var att sänka pimpelbetet nära botten och genast slog den stora torsken till. Fisk kom så mycket som var och en hade lust att lyfta. Då gällde det bara att hålla huvudet kallt och sluta fiska när det börjar finnas mer fisk än man förmår rensa och äta inom en rimlig tid.

Riku Lumiaro

Källor och ytterligare information

• Turska
• Turskan kalastus rannalta – Kalassa.net
• Kalastaminen Norjassa – vinkit ja kokemukset Norjan merikalastukseen
• Torsk
• Torsk fisketeknik
• Tips för torskfiske
• Rädda östersjötorsken
• Godfisk logo Torsk
• Tema: Torsk – nordøstarktisk (skrei)
• Regulering av torsk i Nordsjøen og Skagerrak i 2022
• Torsk – Store norske leksikon

Inkräktare vid kusten

Främmande skadliga arter är ett växande hot mot den biologiska mångfalden över hela världen. Jättelokor hör till främmande arter och har betecknats som skadliga i EU och Norge. På de bästa växtplatserna bildar de omfattande täta bestånd, ”skogar av jätteloka”, som undertrycker all annan växtlighet. Tromsölokan har spridit sig brett längs kusten i Nordnorge och på sina ställen har den blivit en verklig olägenhet för både människor och den nordliga naturen. Bekämpning av jättelokor är svårt, eftersom dess eliminering kräver åratal av upprepade uppryckningar eller jordtäckning t.ex. med plast. Dessutom producerar en enda jätteloka tusentals grobara frön som ligger kvar i jordens fröbank i åratal.

Från dekoration till främmande art

Jättelokorna härstammar från Kaukasus och Sydvästasien. Den nominella arten jättelokan (Heracleum mantegazzianum) har sitt ursprung i västra Kaukasus, tromsölokan (Heracleum persicum) i Iran, Irak och Turkiet och bredlokan (Heracleum sosnowskyi) i Kaukasus.

Tromsölokan fördes till Norge på 1830-talet som en trädgårdsväxt. Från trädgårdar har den gradvis spridit sig till naturen längs Nordnorges kust under 1900-talet. Den växer ofta nära bosättningar i byar och städer. Den kaukasiska jättelokan fördes till England som prydnadsväxt 1817 och spred sig över hela norra Europa.

Bredlokans spridningshistoria skiljer sig från de andra. Bredlokan hämtades uppenbarligen till den botaniska trädgården på Kolahalvön på 1930-talet. Den användes som foder i Östeuropa och speciellt i områden i forna Sovjetunionen, såsom Baltikum och Karelska näset.

Ett hot mot den biologiska mångfalden

Jättelokorna är mycket konkurrenskraftiga och har spridit sig till många livsmiljöer, såsom åkrar, ängar, skogar och stränder. På de bästa växtplatserna bildar de vidsträckta täta bestånd som undertrycker all annan vegetation. Jättelokorna påverkar även djurlivet. Till exempel kemiska föreningar som utsöndras av bredlokan påverkar samhällen av jordboende nematoder och minskar deras förekomst.

Jättelokorna monopoliserar landskapet och minskar den biologiska mångfalden. Ett stort bestånd kan helt förhindra rekreationsanvändningen av ett område. Beröring av någon art i gruppen jättelokor kan få allvarliga hälsokonsekvenser. När växtsaft som hamnat på människohuden reagerar med solljus kan brännskadeliknande, långsamt läkande eller till och med bestående hudsymtom uppstå.

Utplåning av jättelokor är mödosamt och kräver långsiktig bekämpning. Det lönar sig att påbörja bekämpningen redan på våren, då växterna fortfarande är små. Enskilda individer kan förstöras genom att bryta lokans huvudrot med en spade på ca 20 cm djup eller genom att helt gräva upp roten. Förstaårsplantor kan också dras upp med rötterna. I större bestånd hindrar en upprepad avskurning växten från att samla näring, vilket småningom försvagar växtens livskraft. Växtens förökning hindras bäst genom att skära av blomställningen, så att fröna inte kan utvecklas eller bilda en fröbank i jorden. En tillräcklig skyddsutrustning rekommenderas under bekämpningsåtgärderna.

Lupiner sprider sig snabbt

Nära byar och städer och längs vägar har lupinen börjat spridas, framför allt vid kusten i Nordnorge, men även i svenska och finska Lappland. Situationen är ännu inte lika dålig som längre söderut, där det inte längre är möjligt att stoppa blomsterlupinens segertåg.

Klassad som en skadlig främmande art, infördes den vackra blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) från Nordamerika till Europa som prydnads- och foderväxt 1826. I Norden spred den sig ut i naturen redan i slutet av 1800-talet. Spridningen tilltog under 1980- och 1990-talen, då den aktivt planterades, till exempel på vägkanter och i stadsparker.

Den vackra blomsterlupinen förökar sig främst med frön, som sprids ut i naturen i samband med vägkantsgräsklippning och jordschaktning.

Det är svårt att bli av med blomsterlupinen, eftersom nya plantor dyker upp från jordens frölager i åratal. Utrotning av växten kräver långsiktig och ihärdig bekämpning. Att klippa av blomställningarna innan fröna mognar är ett bra sätt att förhindra utvecklingen av frön. Upprepad klippning under sommaren försvagar gradvis växtens livskraft och slutligen utrotar lupinplantan.

Sandlupinen (Lupinus nootkatensis) växer i Nordamerika på grusiga sandbankar och torra sluttningar längs kusten och älvar. Den skadliga främmande sandlupinen fördes till Europa redan i slutet av 1700-talet, då den odlades i England som prydnadsväxt. Den kom till Sverige och Norge i mitten av 1800-talet. Sandlupinen sprids också från frön som bevaras länge i jorden.

Längre söderut i Norge fortsätter sandlupinen att sprida sig på sandstränder och längs lands- och järnvägar. Längre norrut i Tromsö och Finnmark sprider sig sandlupinen från trädgårdar till närliggande natur. Visserligen, i svenska och finska Lappland är sandlupinen fortfarande ganska sällsynt.

Hittills har spridningen av lupinarterna varit måttlig i norra Barentsregionen, men klimatförändringarna och tilltagande mänskliga aktiviteter, såsom markbyggnation, trafik och trädgårdsskötsel påskyndar lupinens spridning.

Källor och ytterligare information

• Vieraslajit.fi
• Invasiva främmande arter
• Fremmede arter
• Barents Invasive Alien Species (Barents IAS)

Från päron till potatis

Trots sitt nordliga läge har den norska kusten ett relativt milt klimat. Norges kust är totalt 2 650 kilometer lång, med start från södra Sverige vid Nordsjön ända till den ryska gränsen vid Varangerfjorden. På Norges kust byts Nordatlanten ut till Barents hav, dvs. södra delen av Ishavet.

På den långa och varierande kusten, som är sönderskuren av fjordar, övergår naturen från sydboreal barrskog till trädlös tundra. I lövskogszoner som dominerar södra Norges kust kan man odla äpplen och päron för försäljning, medan man i norra Finnmarksregionen kan endast odla hö för boskap och potatis för hushållsbehov. Lövskogszonens däggdjursarter, såsom kronhjort och vildsvin påträffas i södra Norge, medan endast renar, dvs. domesticerade fjällrenar, förekommer på tundran i norr. Naturens förändring längs Norges kust är därmed stor.

Havet som försörjare

Golfströmmens värmande effekt sträcker sig ända till Finnmarksregionen. Alldeles intill havet växer många sydliga växtarter, som t.ex. strutbräken, renfana, rödblära och frodiga tallskogar som är mindre vanliga i den arktiska regionen. Världens nordligaste botaniska trädgård ligger i Tromsö och där finns växter från kalla regioner från olika delar av världen. Trädgården är stolt över sin azurblåa skönhet, en art av bergvallmo från Himalaya. Arten växer bäst i kalla förhållanden.

Havet har alltid varit den huvudsakliga försörjningskällan för folket vid kusten. Fiske, valfångst och småskaligt jordbruk samt fåruppfödning har tidigare varit huvudnäringar vid kusten. Numera har olje- och gasborrning, vatten- och vindkraftsproduktion, byggande, sjöfart, turism och fiskodling ersatt traditionella näringar, med undantag för fiske.

Förändringens vindar

Förändringarna i människors vardag har under de senaste 50 åren varit betydande. Små kustbyar har vuxit till livliga hamnstäder med regelbunden färje- och fartygstrafik. Genom byggandet av enorma broar och tunnlar kan även avlägsna, tidigare isolerade fiskebyar nås med bil. Ökad turism har också förändrat både näringar och lokalbefolkningens liv. Lofotens byar kan om somrarna ha många gånger fler turister än lokala invånare. Förbättrade datakommunikationsförbindelser har gjort det möjligt att utföra distansarbete även i de mest avlägsna byarna.

Förändring av livsmiljön

Naturen vid norra Norges kust förändras ständigt genom ökande mänskliga aktiviteter. Det finns allt färre orörda vildmarksområden och naturen, särskilt djuren, har fått anpassa sig till förändringar i livsmiljöer som orsakats av människor. Ökad vistelse i naturen orsakar slitage och nedskräpning av livsmiljöer, särskilt i närheten av städer.

Många sjöfåglar såsom tretåiga måsar, lunnefåglar eller sulor kan häcka alldeles intill städer eller till och med i deras centrum. Under sommaren 2023 dog tiotusentals måsar och sjöfåglar i Finnmarksregionen på grund av fågelinfluensan och hela fågelkolonier ödelagdes. Särskilt tretåiga måsen försvann nästan helt från många häckningsområden, såsom Vadsø. Man uppskattar att det kan ta decennier för fågelpopulationerna att återhämta sig.

Mänskliga spår

En del arter lider även av energiproduktionens kraftiga ökning. Havsörnar dör när de kolliderar med vindkraftverkens rotorblad och marina däggdjur såsom valar och sälar undviker områden med oljeborrning och vindkraft på grund av ökande undervattensbuller. Särskilt valar är känsliga för buller då de använder ekolod för att se och kommunicera under vattnet.

Tilltagande klimatförändringar försvårar ytterligare den nordliga naturens anpassning till mänskligt orsakade miljöförändringar och förändringar hos mikroskopiska planktonorganismer i det marina ekosystemet. Detta återspeglas i sin tur i fiskar och fåglar samt valar och sälar längst upp i näringskedjan. På ett eller annat sätt är människan allestädes närvarande i Barentsregionens natur.

Källor och ytterligare information

• Barents-yhteistyö
• Kuvat näyttävät lintuinfluenssan hirveyden: Näin tauti lähti liikkeelle
• Program Kust och hav
• BarentsWatch
• Felles natur- og klimakur
• Helgelandskysten
• Kyst og hav
• Over 10.000 døde fugler i Vadsø – Sivilforsvaret settes inn i ryddearbeidet

I naturen kan ett varmare klimat ses som en ökning av den allmänna frodigheten och en förändring av naturtyperna. Ökning av risbildande växter och buskar samt beskogning av kalfjäll och ängar, smältande permafrost samt förändringar i floran och faunan är alla följder av uppvärmningen. I Nordnorge, i Finnmarksregionen, har man redan påträffat den centraleuropeiska nykomlingen guldschakalen.

Rödräven har spridit sig till den öppna tundran och ersatt fjällräven. På många håll har fjällripan och dalripan minskat och sydliga ringduvor ökat i antal. De flesta förändringarna i artersammansättningen gäller insekter och sällsynta växter som är okända för allmänheten. Nästan varannan art på kalfjället är redan utrotningshotad och utvecklingen går mot sämre, i samma takt som klimatet värms upp och extrema väderfenomen ökar.

Förändringen i miljön är nu så snabb att inom en mänsklig generation kommer kalfjället att beskogas till en ung skog och de klara vattnet i fjällsjön brungrumlas. Istället för lax kommer mört, abborre och gädda att fångas. De stiliga palskullarna kommer endast att finnas i människors berättelser och gamla foton. Vintrarnas ankomst kommer att bli oförutsägbar och mitt i vintern kan långa milda perioder med regn uppstå. Förvinterns mörker ökar då det subtila ljuset från snö ersätts av svart jord.

På grund av snöbristen kommer perioden för skid- och utförsåkning att bli ännu kortare. Den minskande vistelsen i vinternaturen påverkar också den mentala hälsan. I ett mörkt landskap utan snö kan depressionen öka och tära på människors livsglädje.

Upp­värmningen av Barents­regionen fortsätter

Nya underökningar har påvisat att den arktiska regionen, som inkluderar den nordligaste Barentsregionen, värms upp mycket snabbare än resten av jordklotet. De norra havsområdena värms upp mest. Den arktiska uppvärmningen intensifieras mest under senhösten och början av vintern, då den varma havsytan som delvis befriats från is genom klimatförändringen, avger värme till i atmosfären.

Undersökningar kunde även påvisa att nuvarande klimatmodeller har svårt att simulera det fyrfaldiga uppvärmningsförhållandet i Arktis. Förändringarna kan därför bli större än vad man hittills kunnat förutse.

Till följd av klimatförändringarna stiger temperaturerna, nederbörden ökar och snötäckestiden förkortas. Enligt prognoser verkar klimatet förändras mer på vintern än på sommaren. Mildare vintrar har en stark inverkan på Barentsregionens natur. Den mindre frostfjärlens och fjällhöstmätarens överlevnad förstärks, vilket påskyndar fjällbjörkskogarnas försvinnande. Eftersom extrema vinterförhållanden förekommer mer sällan möjliggör detta skogsgränsens stigning till kalfjället. I framtiden kommer temperaturen i norr att stiga snabbare än det globala genomsnittet. Hittills har medeltemperaturen i västra Barentsregionen stigit med cirka två grader Celsius.

Även om majoriteten av världens länder skulle måttligt följa utsläppsminskningarna enligt Parisavtalet (SSP2-4.5-scenario) skulle Nordkalottregionen värmas upp med 4–5 grader jämfört med förindustriell tid, dvs. drygt två grader mer än vad temperaturen är nu.

Utan några som helst utsläppsgränser (SSP5-8.5-scenario) skulle temperaturen stiga med så mycket som sju grader före slutet av detta århundrade jämfört med förindustriella nivåer. Hotet om klimatförändringar har dock väckt allmän oro, så att detta alternativ inte verkar sannolikt.

Om man däremot över hela världen följer en mycket strikt klimatpolitik (SSP1-2.6-scenario) för en kraftig begränsning av koldioxidutsläpp från energiproduktionen, transport, byggande, livsmedelsproduktionen och -konsumtionen i industri- och utvecklingsländer, skulle uppvärmningen stanna vid 3–4 grader jämfört med förindustriella tiden. Också detta alternativ är osannolikt eftersom utsläppen ökar. Globalt kommer förbrukningen av fossila bränslen, såsom olja, att fortsätta sin kraftiga ökning. Under de senaste 10 åren förbrukade vi dagligen cirka en miljon simbassänger mer olja än vad vi förbrukade under samma tid föregående år.

Förändringar

Temperaturen stiger

• Särskilt vintertemperaturerna stiger.
• Mycket låga temperaturer verkar bli mindre vanliga.
• Värmeböljor blir allt vanligare och långvariga.
• De högsta temperaturerna kommer sannolikt att stiga.
• Växtsäsongen förlängs och blir varmare.

Nederbörden ökar

• Vinternederbörden ökar och regnets andel ökar gradvis
• Kraftiga sommarregn blir sannolikt mer intensiva än i genomsnitt.
• Vinterns och vårens längsta regnfria perioder förkortas något.

Snötäcket och tjälen minskar

• Kortare perioder med snötäcke.
• Tunnare snötäcke.
• Perioder med tjäle i marken blir kortare.

Molnigheten ökar och solskenet minskar

• Vintrarna blir ännu molnigare och solen skiner mer sällan.
• Sommarmolnigheten förblir ungefär på samma nivå eller minskar något.

Källor och ytterligare information

• Ilmasto-opas
• Suomen ilmastopaneeli
• Arktinen alue on lämmennyt neljä kertaa nopeammin kuin maapallo keskimäärin
• Klimatomställning
• Sweden – Climatology – Climate Change Knowledge Portal
• Felles natur- og klimakur
• The Intergovernmental Panel on Climate Change
• Sixth Assessment Report: Regional fact sheet – Polar Regions, IPCC
• Climate Reports, United Nations
• Oil Market Report – June 2023
  

Med jaktfalkens ögon

En ung jaktfalk lärde sig jaktens grunder i sina föräldrars häckningsrevir. Det första bytet var en ung dalripa, som ynglingen lyckades nappa från en myrkant. Syskonfalken som flög i närheten ville dela på bytet. Efter arga näbb- och vingslag kom budskapet fram, var och en fångar sin egen mat.

Flyttning

En morgon när fjällbjörkarna hade börjat gulna begav sig falken söderut. Den flög tvärs över Finland på några dagar. En fångad björktrast från åkern smakade konstigt. Färden fortsatte över Östersjön ända till sanddynerna på den danska kusten. Där tillbringade den unga jaktfalken vintern och livnärde sig av vadare och änder. Genom träning blev den en allt skickligare jägare som jagade snabbt flygande och snävt svängande tofsvipor och strandskator.

I början av april blev jaktfalken konstigt rastlös. Den började sakta söka sig mot norr genom att färdas längs Östersjöns stränder. När falken nådde ändan av Bottenviken började den följa Torneälven norrut. Färden gick inte rakt utan falken flög omkring på olika ställen, också på sin födelseplats i Urho Kekkonens nationalpark. Föräldrarna hade dock nya ungar och den unga falken var inte mera välkommen i de gamla bekanta jaktområdena. Färden fortsatte längs Tana älv till kusten av Barents hav.

En kumpan

Jaktfalken flög omkring på olika håll i Nordnorge under sommaren, tills den hittade en stilig klippavsats i Finnmarks högland. Inga äldre argsinta jaktfalkar kunde ses i området. Det var trevligt att fånga fjällripor i fjällhöglandets öppna terräng. Den unga falken bestämde sig för att slå sig ner.

Veckor gick tills den en dag märkte en snabbt framskridande ljus punkt närma sig över kalfjället. Jaktfalken tog till vingarna i avsikt att jaga bort inkräktaren. Men den främmande, lite mindre jaktfalken var ihärdig och efter många väjningar vägrade främlingen att ge sig iväg. Slutligen satt de trötta falkarna sida vid sida på klippavsatsen.

Livet fortsätter

Falkarna tävlade och spelade tillsammans hela vintern, parade sig och byggde ett bo på avsatsen. I april lade falken tre ägg. Att ruva äggen var en ny och intressant upplevelse, speciellt när det började hända i maj. Två ungar kläcktes och hanen bar fjällripor, dalripor och några ljungpipare till boet. De hungriga ungarna tiggde mer och mer efter mat och också den andra jaktfalken måste lämna boet för jakt på fjällhöglandet.

Till slut, när sommaren började övergå till höst, hade båda ungarna vuxit så stora att de kunde kasta sig på sina fumliga vingar. Jaktfalksparet hade då nått slutrakan i sitt hårda arbete. Än en liten knuff och snart skulle ripbären få en vacker röd färg och paret kunde koppla av i vinterns tystnad.